Jättevaginor förklädda till lurviga björnar som blir söndersparkade i ”fittan”, Magic Mushrooms och sju dvärgar som ”gruppknullar” Snövit. Det är ett gigantiskt och konstnärligt förvirrat hopkok av psykologiska -ismer i teaterchefens nyskrivna Vögelein. Inte konstigt då att Freuds bok börjar brinna så till den milda grad i föreställningen Blanche och Marie uppe på intilliggande Målarsalen att brandlarmet går precis när föreställningen börjar och vi alla får finna oss i att traska ut i den kalla oktobernatten tillsammans med bland annat ensemblen i Dödsdansen.
Pjäsens manus tillkom när Staffan Valdemar Holm under en tjänstledighet från Dramaten satt och repeterade Wagners operasvit Nibelungens ring på närliggande Kungliga Operan. Wagners smått gotiska 1800-tals värld av talande fåglar och disfunktionella dvärgar har i pjäsformat blivit en episk pendang till tidernas mastodontopera, skapad utifrån tankar som mer eller mindre verkar vara Holms drolerier i marginalen till Wagners manus.
Om man ska sammanfatta Vögelein på ett konkret plan, så handlar den om Siegfried som bor hos sin pappa, dvärgen Mime (Magnus Ehrner), som också är hans mamma. Siegfried, härligt koleriskt nollställdgestaltad av Andreas Rothlin Svensson, är uppfostrad till att agera som en riktig mördarmaskin, hans hobby är att gå ut på gården och nacka oskyldiga djur för att sedan äta upp dem. Och vad ska han göra när Mime säger att kniven han håller i är en sked och monstret han ritar en bil – ett snyggt sätt att beskriva vuxnas orubbliga makt över barnen. På besök kommer Irene Lindhs melodramatiska socialassistent som visar sig vara en riktig fyllekärring och kanske även Siegfrieds mamma. Också har vi då den riktiga Freud-piken, Grizzlybjörnen som Siegfried oupphörligen vill sparka i skrevet när han upptäcker att hon inte har en snopp (Kicki Bramberg).
Det är uppenbart att Staffan Valdemar Holm är inspirerad av den teater han själv vurmar för, den tyskspråkiga – i synnerhet Elfriede Jelinek och kanske också efterkrigstidens absurdister blandat med 20-talets teatergrotesker. I tv- och filmvärlden klingar bekanta ljud från serier som Twin Peaks (mystiskt stämning) och Lost (vrål) blandade med familjefilmen Djungelboken (gulliga djur).
Alltså, brand på scenen. Brinner i hjärnan gör det också när du ser den här föreställningen. Brinner av frågor. Vad har exempelvis fallet med den kidnappade österrikiska flickan Natascha Kampusch med det hela att göra förutom det faktum att hon, precis som pjäsens Siegfried, är offer för vuxnas övergrepp (känns mer som en anledning att få knyta an till en samtidsreferens än en noga genomtänkt tanke för med på scenen är hon aldrig). Och varför så många könsord i pjästexten, det känns lite frustrerat á la salongsfnittrig kulturhumor. Samtidigt är allt så galet psykedelisk att jag inte vill avråda riktigt alla från att se den – med eller utan Magic Mushrooms som förrätt. Men vänta dig inget storverk. En fördel är förstås om du först har sett ”Ringen” på Operan. Då kan du spela Cluedo genom hela föreställningen.
Relaterade artiklar på nummer.se
Recensioner av Ragnarök på Kungliga Operan
Intervju med Staffan Valdemar Holm
Loading ...
