Högt uppe på slottets borggård invigdes Uppsala internationella performancefestival Friktioner. Men ingen pompa eller ståt trots slottet. Däremot fem rullatorer som rullas av fem ljust klädda personer, koreograferade av Su-En som också är festivalens curator. Upp för Slottsbacken rullar de i rak linje till tonerna av Linnékvintetten som spelar ouvertyren till Giuseppe Verdis Ödets makt. Och plötsligt deklarerar de fem rullatorförarna att festivalen är öppnad.
Men det var skralt med publik vid denna öppning. Några representanter från det lokala kulturlivet, lite kommunpolitiker, en och annan turist och lokaltidningen.
Och det är inte så konstigt. Om jag inte var journalist hade jag garanterat inte haft en susning om att det skulle pågå en performancefestival i min egen stad och jag vill rikta skarp kritik mot festivalens arrangörer och kommunen för att marknadsföringen och informationen varit – noll. Och även citera tanten på Ica: ”Jag läste i UNT om invigningen, men vad är performance och var kan man se den?” Kanske kan frånvaron av performance också vara performance?
Festivalens höjdpunkt var seminariet på Stadsteatern, lett av Danjel Andersson från Perfect Performance. Frågan som skulle redas ut var vad teatern lärt av performancekonsten. Sammantaget kan man säga att performancekonsten sprungit ur sextiotalets happenings, vuxit sig större och inte minst: tagit in ett berättande drag. Så idag är performance liksom performance 2.0. Grundfrågan vad teatern lärt av denna performance blev dock lite bortglömd – men det spelade inte så stor roll.
Performance kan ju som bekant vara ganska mycket. Själv tvekar jag ibland inför modern dans och tänker att om man måste etikettera skulle definitionen av många verk snarare vara performance. Och det är nog den frågan som kommer flest gånger under festivalen: krävs etiketter?
Och norrmannen då? Jo, visst var det Hååve Fjell som var i farten. Hans performance Pain solution, i vilken han hängt upp sig själv i sådana fiskekrokar som används för fiske av vithaj och svävade över Fyrisån i nära två timmar, var på sitt sätt spektakulär. Och så klart var det den som skapade rubriker i Expressen och Aftonbladet.
Hans idé är dock ganska fin: det enda man kan kontrollera i vår värld är den egna kroppen. Spektakulärt – absolut. Intressant – njaä.
Intressantare var fredagskvällens danska gäster på Stadsteatern. Tine Louise Kortermands och Nina Björk Eliassons Fried egg – crazy cabaret var verkligen ganska crazy. Och alldeles alldeles söt! Med korta videofilmer, en massa ägg och ett litet kök uppställt på scenen avhandlades den moderna kvinnan under en timme.
Men jag vill återigen påpeka att om ingen vet att det pågår en festival – vad ska man då med den till? I slutändan blir den ju bara en klubb för inbördes beundran, eller en firmafest för frilansar.
Loading ...
