Under hösten har det hänt något mycket spännande. Frilansande dramatiker och regissörer har enats kring minst tio resoluta förslag. Föreningen Sveriges Regissörer bjöd in dramatiker från Sveriges Dramatikerförbund. Vi vill öppna upp teaterklimatet. Varför skulle det vara nödvändigt?
-Det finns en grundproblematik när det gäller ny dramatik. Det finns ett innelag; de som är på teatrarna och ett utelag; de som står utanför, de frilansande regissörerna. Teatrarna i sin tur befinner sig i en situation där begränsningarna ökar på grund av stora nedskärningar. Detta får till följd att teatrarna stänger in sig alltmer och de missar därmed möjligheterna till livgivande kontakt med de som befinner sig utanför, menar Ragnar Lyth.
Teatern, som involverar så många olika aktörer, behöver människor både inifrån och utifrån. Den frilansande dramatikern/regissören kan bidra med just en annan blick, ett annat slags kunskap och energi.
Senast ett möte ägde rum mellan regissörer och dramatiker från dessa två intresseorganisationer, var för två år sedan. Man lägger märke till att det hårdnat ytterligare på dessa två år. Dessbättre tar sig de tuffare villkoren ändå konstruktiva uttryck när vi nu träffas igen, främst intresserade av vår närmsta framtid och av att få arbeta! Då, för två år sedan, uppstod hetsiga argumentationer om förutsättningar kring olika teateruppsättningar, en del gnäll och personliga kontroverser förekom också och samtalen flöt iväg, längre och längre bort från huvuddiskussionsämnena. I år är vi mer samlade för att förändra rådande teaterklimat och en illavarslande nedskärningspolitik.
Med blicken ställd på det konstaterat hårdnade trycket utifrån, och nödvändigheten för oss att finna nya handlingskraftiga vägar, kan jag benämna stämningen på mötet för ”konsensus-präglad”, och då menar jag att jag själv i vanliga fall drar mig för uttrycket, likväl som det begreppet ibland går stick i stäv med vad som kan antas vara konstnärligt konstruktivt för en grupp huvudaktörer i teaterkretsar. Men, och det är viktigt: Våra konstnärliga ideér och visioner behövde ju inte klämmas in inom denna ram av samstämmighet. Vi kunde enas i sak, utan att hamna i kontroverser om konstnärliga genomförandeprinciper etc. För det finns många som känt sig ensamma och utsatta för det slags söndra-härska mentalitet, som vi i vårt yrkesliv ofta utsätts för. Dels vad gäller löner: Om du inte accepterar skambudet så tackar någon annan ja till samma erbjudande. Dels att lyckas få ta del av de nyaste erbjudandena: Om du inte håller dig framme så gör någon annan det. Samt i arbetsrelationer: Om du är för snäll och generös så kommer kanske någon kollega att utnyttja dig? Bäst att inte säga något alls, kanske man hinner tänka… Men, det var högt i tak på mötet, eftersom vi kunde påtala att vi faktiskt helst vill undvika att falla i dessa gemensamma ödesdigra fällor.
– Cirkulationen av frilansande har ökat betydligt och det i sin tur kräver större öppenhet från alla håll! Teaterbranschen skulle mycket väl kunna ha ett utvecklingsbidrag liknande det som finns inom filmen. Skulle vi kunna ha en dramatik/teaterkonsulent efter samma modell som filmkonsulenterna? Frågar sig Rikard Johansson.
Buffalo Bromberg berättar om teaterbranschen i Kanada där man inte har statsunderstödda teatrar som i Sverige. Alla arbetar mer eller mindre på spekulation och en ”konsulent” har till uppgift att samla idéer, arrangera readings, workshops och samla konstnärerna till teatrarna.
Judith Hollander påpekar att institutionsteatrarna alltmer börjar likna privatteatrarna och därför är det viktigt att på alla sätt lyfta fram fria teatergrupper.
Gunilla Nordlund uppdagade nyheten att pengar från departementet som varit öronmärkta för ”fritt skapande” använts till att täcka institutionsteatrarnas budgetunderskott. En ny genomgång och övergripande kontroll av var statliga pengar egentligen tar vägen bör göras.
Joachim Siegård berättar om ”Fria Dramaturgiatet”, avsett som en stark resurs och mötesplats för frilansande dramatiker, regissörer som till exempel inte befinner sig i någon produktion. Till Fria Dramaturgiatet kan man söka sig för att hålla sig ajour med vad som händer och knyta nya bekantskaper med andra teaterverksamma.
Joachim nämnde också att han inför en teaterchef och en styrelseledamot i Sveriges Dramatikerförbund vidarebefordrat den goda idén om en pjästävling för etablerade dramatiker, men fått det något ogrundade svaret att det inte föreligger något intresse hos publik eller medlemmar för en sådan tävling. Pjästävlingsidén bör hur som helst inte läggas ner.
Mitt eget förslag är att inrätta ett ”tionde” från teatrarna för ny dramatik.
Ett klassiker förbud är väl tyvärr tämligen ogenomförbart, även om det kunde begränsas till att gälla exempelvis bara ett enda klassiker fritt år, för att se vart publiken skulle ta vägen, vad teatrarna skulle kunna vinna på det hela i form av ny entusiasm och framförallt vilken annan okänd doft och air av traditionsfyllda nyheter och välformulerad samtid som skulle kunna sprida sig. Till dess kunde teatrarna gärna införa åtminstone ett ”tionde” för ny dramatik. Varje gång en klassiker skulle spelas skulle tio porcent av intäkterna oavkortat gå till en fond med syfte att spela ny, svensk dramatik på svenska teatrar.
Loading ...
