Samtidigt som världen begåvades med en ny påve, premiärspelade PotatoPotato sin sex- och könsrelaterade föreställning Sug F*, Slicka K**. Förhandsrapporterna om den argentinske påven, med tilltalsnamnet Franciskus I, vet att definiera honom som ödmjukt folklig, men också som konservativ och uttalad motståndare till aborter och samkönade äktenskap. Jag är tveksam om han skulle ha nickat instämmande till Potatogängets frimodiga turnering av, ja – allt möjligt som har med underliv, intimhygien, omslutande sex, könsroller, preventivmedel och sexualundervisning att göra.
Först av alla kliver Simon (Helena Engberg) in på scenen och berättar att han inte alltid hetat Simon, fram till i tonåren hette han, som då var en hon, Anna. Fast innan Simon tar plats så har en av Paulina Göths gestalter lagt fast förutsättningarna för kvällen: Vi i publiken är en skolklass i högstadieåldern (gissar jag), och det är som den målgruppen vi hädanefter kommer att adresseras och få sitta ner inför olika slags lärares varianter av lektionsbaserad sexundervisning.
Som vuxen, bakom sin tilldelade karaktär som högstadieelev, är det i ärlighetens namn inte så mycket nytt stoff som dyker upp – även om jag nog tror att Potato har en folkbildningsambition i bakfickan även för fullvuxna (en del scener tyder på det). För inte är det väl så att folk i trettiplusåldern i dagens Sverige inte redan har koll på de grundfakta som presenteras?
Bättre då att se vad de gör med form och attityd, snarare än innehåll, för det är här som godbitarna finns. Framför allt är Helena Engberg vass när det kommer till att byta röstläge och skepnad. Favoritfiguren för egen del är hennes bandanaförsedda Leffe, som i par med jeansglidaren Calle försöker få ur sig några samlevnadsvisdomar. Leffes snus och hormonsvängningar (han testar nämligen p-piller för män) gör det knappast lättare. En fiffig höjdpunkt är duons taffliga karaokesång där de bytt ut orden i Another brick in the wall mot saker som ”sprutorgasm”.
Valet att till musik byta om mellan olika karaktärer inför öppen ridå har en omständlig poäng i åskådliggörandet av de olika roller vi människor klär på oss (allt detta eviga putsande för att det bli ”rätt”), men ombytena är samtidigt en temposänkare som gör att helheten blir ryckig och känns längre än vad den är.
Franciskus skulle kanske se rött inför PotatoPotatos tillåtande sexualmoral, för egen del finner jag den både underhållande och drivet framförd – ofta är det riktigt roligt. Men om syftet är att få igång en allmän diskussion om fittan och kuken och hur man kan handskas med dem, så tror jag faktiskt att man går bet.