Fröding och jag på Klara Soppteater

Ole Forsbergs förhållande till Fröding började redan i skolbänken. De gick i samma skola – Karlstads högre allmänna läroverk – delade klassrum och med lite fantasi även skolbänk. Bara hundra år skilde dem åt.
   I Fröding och jag har Ole Forsberg botaniserat i framför allt den tidiga Frödingskatten. Han gestaltar dikter som Vinghästen, Maskin i olag, Gå på dompen och En beskedlig jänta. Det handlar om kärlek, om lust och om spöken. Ole Forsberg plockar fram pincenén och sin bredaste värmländska.
   Han gestaltar texterna väl och varvar dikterna med relevanta episoder ur sitt och Frödings liv. Men jag saknar den dramatiska bågen i föreställningen. Den känns lite spretig och lyfter på allvar först när han avslutar med den långa hjältedikten Balen. Där ger han verkligen liv i Elsa Örn och kavaljeren i deras vilda dans på Oskarsbalen. Om regissören Kajsa Reingardt inte nöjt sig med mindre än samma exemplariska textbehandling genom hela föreställningen så hade Fröding och jag blivit en fullträff