Ridån är redan öppen när publiken tar plats i salongen, och på scenen står en bautastor fåtölj med blommigt tyg. Den infantila titeln, En stjärt på himlen, i kombination med den löjligt stora fåtöljen ger känslan av Alice i Underlandet och att förställningen vänder sig till en betydligt yngre målgrupp, som om vi kommer få ta del av en sagoläsning.
Men när hon plötsligt står där, Cecilia Frode, iklädd röd korsett, fjäderhatt, högklackat och plym är de tankarna som bortblåsta och snarare ersatta av associationen Marilyn Monroe. Och liksom henne sjunger Frode hellre än bra.
När hon sedan går och byter om – medan publiken tvingas titta på en film av en and som hopplöst simmar runt runt i en damm – försvinner dock allt vad glamour heter. I morgonrock och foppatofflor bjuder hon oss in i sitt innersta.
Det är dags för en skopa sanningar och några förunderliga funderingar på det frodiska maner hon odlade i sin förra egna show Ängelen. Funderingar kring livets små och stora gåtor – som varför kvinnor gillar att kokettera med okunskap, för vem vi egentligen gör oss till och hur samhället blivit så ogeneröst att vi måste ta död på alla komplimanger.
Monologen är smart och genomtänkt men också rolig och lite smått konstig på ett väldigt befriande och naket sätt. Det handlar om att förverkliga sig själv. Inse att man duger som man är.
Det enda jag inte begriper mig på är sången. Ibland får jag för mig att det är ren utfyllnad, eller ett inte särskilt begåvat sätt att involvera några riktigt skickliga musiker i showen. Jag vet faktiskt inte ens om hon driver med oss eller inte när hon står där och väser fram den ena låten efter den andra. Det är varken kul eller bra, bara pinsamt. Fast inte för henne. För Cecilia Frode är det väl snarare en komplimang. Hon duger som hon är.
Loading ...
