Jag vet inte hur många gånger jag suttit och irriterat mig på dansföreställningar som vägrar ta slut. Därför blev jag rätt paff när Jeanette Langerts nya verk Fröken hastigt och lustigt och avrundades efter en dryg halvtimme. Helt i onödan.
För Langert är en obeveklig stilist, som med Fröken Julie har hittat det perfekta temat. Dansaren Monica Milocco förkroppsligar en nutida fröken, som bokstavligen imploderar i sin höghalsade gymnastikdräkt. I långsamt ursinne river hon av en serie strama, på gränsen till spastiska rörelseserier på en stiliserad säng över ett blankt golv.
Birgit Cullbergs neoklassiska Julie svävar i rummet, utan att ta över. Langert gör Miloccos klassiska skolning tydlig, men skruvar den till en ny nivå. Helheten andas butoh. I bakgrunden lyser ett par romerska ringar, som påminner mig om butohkoreografen Su-Ens krokar och Den tibetanska dödsboken.
Langert tar vid där vi brukar lämna Julie. I eftertankens kranka blekhet, när skammen hunnit i fatt och kärleken deformerats för gott. Milocco söker, strävar och låser till sist sin kropp totalt. Hon kippar efter luft tills mörkret sänker sig. Langert är en stringent och mångfacetterad koreograf. Hon viker inte från sin linje, och har en ypperlig känsla för nyanser. Men. Hon bryter som sagt precis när publiken är redo för nästa steg. Vi hade behövt komma ännu närmare den porslinsartade gestalten framför oss. Nu lämnar åtminstone jag Pustervik med en känsla av att något fattas.
Samtidigt är Langerts personliga formspråk så imponerande att nyfikenheten inför framtiden tar över. I höst debuterar hon som koreograf på Göteborgsoperan. Hennes stil och balettens resurser låter som en riktigt bra kombination.
Loading ...
