Fröken Julie på Dramaten

Midsommarnatten vibrerar och katastrofen står för dörren. Det är denna natt som Fröken Julie ska möta Jean i en klassernas och könens maktkamp. I Lennart Mörks rustika kök blir det långa matbordet till scen och offerplats, men förvånande nog inte till plats för älskog i denna erotiskt laddade föreställning. Nej, vägen till den ultimata undergången sker faktiskt bakom stängda dörrar – men med naturalistiska samlagsljud genom dörrspringan. Fast vänta nu – varför är det bara Julie som stönar?
   Jo, därför att Thommy Berggren läser Fröken Julie med manlig blick. Och där ligger det djupt störande problemet i föreställningen. Karaktärerna saknar egentlig utveckling. Berggren låter genomgående Mikael Persbrandts Jean vara orubbad och säker i sin manlighet. Visst bugar han för Maria Bonnevies grevedotter Julie och tar omvägar runt grevens stövlar, men högstatus det är han – redan från början. Dessutom tillåts han i Berggrens bearbetning plocka rent publikfriande poänger, medan Julie är sjuk, vilsen och svag – hela tiden. Hennes försök att tämja biter dåligt på betjänten och alltmer förnedrad bryts hon ned i vansinne och destruktivt begär.
   Det är virtoust spelat, det är kraftfullt och det har ofrånkomligen ett visst skvallerintresse med tanke på hur huvudrollsinnehavarnas privatliv dagligdags hängs ut på löpsedlarna. Men för kvinnan släcker Berggren allt hopp, inte minst med det makabra slutet, där Julies blod forsar ut över matbordet och hennes vita klänning. Kvinnan som offer är bilden vi tar med oss ut på gatan.