Medan den officiella festivalen presenterar ett tiotal inhemska och internationella uppsättningar, står The Dublin Fringe Festival för det mångdubbla. Årets Fringe, som i vanlig ordning löpte parallellt med den officiella festivalen (fast med start en vecka tidigare: 23 september – 12 oktober), bjöd på ett 80-tal produktioner, de flesta irländska. Men där fanns också gästspel från bl a Storbritannien, USA och Australien, plus en svensk produktion: Buffalo Brombergs uppsättning av Isa Schöiers Blommor till fru Fagervik, i samarbete med en nystartad irländsk grupp.
Buffalo Bromberg, till vardags regissör på Teater Albino i Stockholm, har följt festivalerna i Dublin under några år och menar att Fringe-festivalen inneburit en enorm vitamininjektion för den irländska gruppteatern:
– Där finns en experimentlusta och en närhet mellan idé och produktion som vi tappat i Sverige.
Svensk premiär för irländsk dramatiker
Samarbetet med Dionysos Theatre Co är också första delen i en planerad teaterlänk mellan Dublin och Stockholm. Den 25 oktober har Teater Albino svensk premiär på en pjäs av den unge irländske dramatikern Mark O’Halloran, Red O’Briens huvud, och nästa år presenteras en av den irländska samtidsdramatikens stora, Tom Murphy, för första gången på svensk scen med The Sanctuary.
Dessutom samarbetar Buffalo Bromberg/Teater Albino med anrika Dublingruppen Rough Magic – på årets Fringefestival arrangerade man ett seminarium om samtida svensk teater samt readings av nordisk dramatik, bl a av Niklas Rådström. Länken är alltså utlagd och går, för ovanlighetens skull, inte över Londons West End, varifrån vi ju fått de internationella irländska succépjäserna av Martin McDonagh, Conor McPherson, Brian Friel m fl.
Sällsynt med egna lokaler för irländska grupper
Den nya direktkontakten öppnar för ett djupare samarbete mellan svensk och irländsk teater och, förhoppningsvis, för en kommunikation åt båda hållen.
Egentligen är det en paradox. Den irländska gruppteatern är relativt ung: för bara 15-20 år sedan fanns det bara en handfull fria grupper på Irland och nästan inga utanför Dublin. Och även dagens livliga frigruppsscen är ganska ostrukturerad: många av grupperna/produktionsbolagen koncentrerar sig helt på Fringefestivalen – till den är det lättast att få bidrag från det irländska kulturrådet; där har man störst chans att slå igenom – och ligger lågt resten av året. Få grupper har egna lokaler; man hyr in sig på kaféer och i kulturhus.
Men de osäkra förhållandena tvingar också fram en kreativitet som svensk teater skulle kunna lära av, menar Buffalo Bromberg:
– Hos oss siktar alla på att så snabbt som möjligt få egen lokal och produktionerna planeras minst ett och ett halvt år i förväg – så lång tid tar det att få ett projekt genom bidragssystemet. Vi har blivit lite hämmade av det system vi byggt upp. I Dublin går allting snabbare, det finns utrymme för spontanitet och experiment, man satsar på fler spelstilar, på commedia dell’arte och på fysisk teater, och det skrivs fler pjäser utifrån nuet.
Svensk teaterfestival efterlyses
– Dom fria grupperna i Sverige har blivit växthus för institutionsteatrarna, dom håller på att förlora i betydelse som självständiga alternativ. Därför behövs det en teaterfestival i Sverige som kan samla energin hos grupperna och även skapa nya behov hos publiken – precis som Stockholm Film Festival gjorde när den startade för några år sedan, säger Buffalo Bromberg över en slät kopp förmiddagskaffe på Flanagans, St Georges Street, invid Dublins nya, hippa Temple Bar-distrikt. Där ligger teatrarna tätt: ett tjugotal spelplatser inom en kilometers radie och praktiskt taget varje föreställning jag ser under festivalen är fullbokad, intresset är enormt.
Även obskyra caféföreställningar som Flowers For Fru Fagervik drar en publik, trots att ingen hört talas om vare sig dramatiker eller regissör, knappt ens om skådespelaren Helena Lewin, en svensk tjej som bott några år i Dublin.
Med fokus på Europas scenkonst
Just blandningen av internationellt och inhemskt är Dublin-festivalernas styrka: det utländska reduceras aldrig till något exotiskt och annorlunda när det spelas jämsides med den lokala teatern. De konstnärliga impulserna går snabbare, avståndet mellan artisterna blir kortare.
Och att Fringen blivit halvofficiell är också en fördel, nu slipper grupperna själva böka med administration och marknadsföring – de som blir uttagna till Fringefestivalen åker (mot en mindre avgift) med i den stora festivalkarusellen och kan koncentrera sig på sitt konstnärliga arbete.
Fringefestivalen och den officiella Dublin Theatre Festival är två sidor av samma feta Euromynt – och det tycks bara växa i värde. Irland har gjort kloka investeringar även inom kultursektorn. Ali Curran, tidigare konstnärlig ledare på Fringen, utnämndes t ex till konstnärlig ledare för den irländska nationalteaterns studioscen, The Peacock. Hennes uppdrag är att skapa en modern experimentscen i samarbete med regissörer och ensembler utanför institutionsteaterns väggar. Steget från gatan till finrummet är kort på Irland.
Loading ...
