Vad har päron med frihet och rättvisa att göra? Det kan du lära dig av poeten Athena Farrokhzads pjäsdebut. Hon har skrivit en poetiskt dramatisk text om en familj som har flytt från kriget och revolutionen i sitt hemland, och som nu sätts i gungning av familjemedlemmarnas olika förhållningssätt till det nya livet i det nya landet.
Föräldrarna älskar frihet, rättvisa och … päron. Päron står både för själva frukten – de vill ge sina barn det bästa dessertfrukterna de vet: anjou, magdalena, augustipäron, diamantpäron! – men också för landet som de har flytt ifrån, för släktträdet, traditionerna, familjebanden. De två barnen vill hellre ha mjukglass med glittrande strössel och nya fotbollskläder. Och de vill framför allt slippa allt tjat om päron från sina två … päron.
Ja, Farrokhzad ordvitsar kärleksfullt kring den frukt som har gett pjäsen dess titel, så mycket att bilden liksom passerar förbi risken att bli bara krystat överanvänd till att bilda ett humoristiskt eget universum av olika betydelser.
Det drömska greppet är ivrigt påhejat av Anna Dolatas hejdlöst päronspäckade scenografi och kostym: stora och små päron i olika färger, päronformade peruker och svällande, grönblå jättekjolar i siden och spets, som också utgör delar av spelytan genom att kunna föreställa allt från kojor, berg och fotbollsmål till en köksö.
Det är en vacker text, utan egentligen alldeles tydlig handling, och koreografiskt orienterade regissören Kajsa Isaksons uppsättning på Ung scen/öst är nog rätta sättet att göra den rättvisa på scen. Det är ett berättande där lekar, sånger och rörelser till text varvas associativt.
Om jag i början undrade om det inte skulle bli en smula för abstrakt och oåtkomligt symboliskt för barn från sex år så motbevisas jag om inte annat i eftersnacket då barnen i den smågrupp jag hamnar i kommer med bra frågor och analyser.
Och det är också i det associativa och lekfulla som det hoppfulla budskapet visar sig. Föräldrarna (Astrid Assefa och Maria Granhagen) vill lära sina barn något, men barnen (Ardalan Hakimi Fard och Jenny M Jensen) vill också lära sina föräldrar något, och genom just leken och orden kan de kommunicera och visa varandra. På ett lekfullt, färgstarkt och roligt sätt sällar sig Päron till teaterns diskussion om etnicitet och innanför-utanför-mellanförskap som pågår just nu.
Loading ...
