Det bultar, snurrar, slår, väller, smäller … Unga känslor och tankar bankar på Unga Dramatens scen. Man har valt en ung dramatikers text – Johanna Emanuelsson går dramatik/dramaturgilinjen på Stockholms Dramatiska högskola men är redan prisbelönt och stjärnskottstippad – och Annika Silkeberg har iscensatt den så explosivt som möjligt.
Rytm, snabbhet, sväng, volym. Alla i den unga ensemblen kopplar på sitt starkaste ”se mig!”-sug i blicken: Kajsa Ericsson är ångestögt elektrisk som hjältinnan Regina, ”psykot” eller ordföranden för en liten revolutionär motståndsgrupp, hennes kumpaner (David Book och Davood Tafvizian) är manlighetslekande valpar på varsitt eget gläfsigt sätt, Alexandra Drotz Ruhns vassa bubbelgumvamp Donna har läppglansiga tjejflickorna Lina Ljungqvist och Agnes Hargne Wallander som smurfig doakör.
Man tänker lite Mirja Unge, lite Sarah Kane for kids, en Anna Odell som Ronja Rövardotter i Fucking Åmål … tills man struntar i referenssökandet och låter Emanuelsson stå för sig själv. Jag gillar hur det realistiska pudrats lätt med sagomyt – rollerna är personer men också ett slags varelser.
I Jenny Andrés runda scenrum med rörlig stålburskonstruktion får spelenergin fart i en snurrvirvel som drar in oss alla. In mot stora svällande känslor i äkta hällande ösregn. In mot dunkande dansgolv, heta hångel och vrålande vrede mot världens orättvisor.
Här görs det obalanserade till ungdomlig dygd. Nästan hela tiden. För känns inte slutet lite väl plötsligt tillvinglat? Som en snabbt skissad lycklig queerkliché blir de kvinnliga antagonisterna kära i varandra i stället?
Det blir inte alldeles tydligt men jag gissar att det är meningen att bara släppa oss lite sådär i luften. Möjligen tvivlande på om det faktiskt blev något happy end. Om den där nya tonårshetsigt uppblossade kärleken verkligen kan ersätta den förra, och om hur det går med den politiska kampen.
För trots allt dunkadunka är det här en dystopisk tillställning. Pjäsen talar om aktivism och politik men handlar egentligen mer om avsaknaden av desamma, om frustrationen när slagorden känns tomma, förändringen aldrig kommer. Om att känna hur man lossnar från verkligheten.
Men ändå, frustrationen och euforin går kanske hand i hand. Som Regina och Donna kanske gör.
Loading ...
