Victoria Brattströms bidrag till Pusterviks projekt Mötesplats Nycirkus heter Jag är perfekt, och fick sin urpremiär under årets Kulturnatta i Göteborg i helgen. Det är en skön liten föreställning med gaturomantiska scendetaljer.
Bildkonstnären tillika enmannabandet Johan Dahlkvist sitter till exempel uppflugen på balkongen bakom ett svävande bord med en sådan där Lady och Lufsen-rutig duk på. Han fixar ljudbild, agerar robotröst och klottrar på väggen, via sin datorskärm.
Lösningen är snygg och enkel. Över huvud taget tar Brattström fasta på det enkla, så till den grad att ordet cirkus närmast bleknar bakom sitt prefix.
Ett symptom på det är publikens smått hysteriska jubel över Magnus Jakobssons korta akrobatnummer i den trampolinbottnade jättesängen. Fler kullerbyttor hade, annorlunda uttryckt, inte suttit fel.
I stället blir det snacket som dominerar. I botten ligger en kritik mot den individualiserande syn på arbetslösheten som brukar komma till uttryck på jobbsökarkurser där folk får veta att det är upp till dem själva att trolla fram jobb genom att tänka positivt och ha social kompetens.
Trapetsakrobaten Marta Chaves borrar sig in i orden ”jättekommunikativ” och ”självgående” och kastar sig sedan tappert in i ett hopplöst jobblotteri med dödsförakt. Jag älskar hennes poetry slam-betonade tolkning av Brattströms och ”rockringsdansaren” Martin Nurmis kaxiga manus.
Nurmi och Chaves tvingas tävla mot varandra om drömjobbet, förhörda av en lomhörd robot med digitalknarrig röst. Det är lika tragikomiskt som det sedan blir gulligt, när de skiter i allt och dricker kaffe i trapetsen.
Slutet med andra ord bitterljuvt gott, och very very nycirkus.
Loading ...
