Blodet droppar, blodet droppar! Så löd mantrat i en spökhistoria vi försökte hetsa upp oss med i min barndoms källarmörker. Det gör att jag nästan känner mig lite hemma när Eric Ericson öppnar skräckföreställningen Den rätte med en liknande replik. Vi är ett 20-tal personer som blir ordentligt avprickade och tryggt lotsas ner i Göteborgs stadsteaters djupa källare. Passa dig! Lätt att gå vilse i de oändliga utrymmena. Teaterns spöke lever här, ända sedan 1934.
Ericson visar sig högt över våra huvuden för att strax komma ner och tränga sig tätt, tätt inpå. Rummet är en viktig förutsättning, det är bara på höjden dimensionen är väl tilltagen. Annars är det trångt, klaustrofobiskt. Varje rörelse skapar osäkerhet. Vad döljer sig i mörkret runt omkring?
Man behöver varken ha läst boken eller sett filmen, Dennis Magnussons nyskrivna monolog ger en listig rekapitulation av vad som hände i John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. Nu möter vi pojken Oscar 30 år senare. Han är fullfjädrad vampyrskötare med världen som arbetsfält. Men som brukligt är återvänder brottslingen till platsen där allt först hände. Tillbaka i Blackeberg gäller det att ge Eli vad hon vill ha.
Eric Ericsons Oscar är en förvuxen pojke. Mössan och den lilla täckjackan följer honom genom livet. Han har aldrig fått utlopp för den nära kontakt han behöver. Det hjälper inte att han talar – ibland alltför vänligt – med de upphängda offren, eller smeker deras utskurna tungor, alltsammans är bara medel för att nå fram till den rätta.
Han imploderar nästan, av längtan att själv bli den rätte. Skräckinjagande? Jodå, det slafsar och klafsar, blod skvätter. Kedjor och knivar, våld och stön. Man anar hur plastdunkarna i travar ska användas. Hur berörd man blir är en fråga om trösklar och läggning, främst. För lyssnar man så hör man att regissören Fredrik Evers är ute efter något bortom effekterna.
Eric Ericson går med, hela vägen. Ibland ger han sig hän så njutningsfullt i berättelsens olika svängar att jag undrar hur han ska hitta tillbaka till Oscars akuta nu. Men det gör han. Bäst är Ericson i sin frustrerade väntan, beredd inför dörren, med allt serverat för vampyrens entré.
Hur det går kan jag naturligtvis inte berätta, Men fixar du utanverket får du syn på något att begrunda. En människa.
Loading ...
