Säga vad man vill om könsstereotyperna i baletten Svansjön, men som saga är den trots allt rätt briljant. Prins Siegfrid, som på sin 21-årsdag förväntas välja sig en brud, förälskar sig mot konvenansens alla regler i vackra Odette, en flicka som blivit till svan förtrollad av den elake trollkarlen Rothbart. Endast en mans rena kärlek kan bryta förtrollningen.
På Dansens hus har Fredrik ”Benke” Rydman gjort en hårdfört verklighetsnära, och i viss mån samhällskritisk (om än förenklad), nutidsöverföring av denna klassiska balett, där ont möter gott och där kärleken är på liv och död.
Laguppställningen i denna gatans Svansjön är Rothbart = hallick, Odette och hennes kompisar = prostituerade i svandunsjackor, Siegfrid = kärlekskrank prins med grabbigt glada polare och gåpåig morsa. Medan den sistnämnda, humoristiskt dansad av Jennie Widegren i ärtigt grön peruk, saluför skönheter för Siegfrid på slottet, förvandlar Daniel Koivunens Rothbart fattiga flickor till horor vid Svansjön. Han langar till dem lämplig mängd heroin för att hålla dem på humör, förser dem sedan med torskar (ja, faktiskt bokstavligen!) och ser till att finnas nära när heroinabstinensen blir outhärdlig.
Det är en grym värld och Rothbarts dunkla gestalt dansar krumryggad i den sceniska röken – en ondskans trollkarl utan samvetskval, en skymningsgestalt i det tvivelaktiga nutidslandskap som iscensätts skickligt med hjälp av Linus Fellboms och Emma Westerbergs suggererande ljusdesign.
Piotr Tjajkvoskijs lika dynamiska som dramatiska musik understryker ömsom det underbart förledande drogruset, hackas i nästa stund sönder, förvanskas, när världen bokstavligen går sönder för svanflickorna och när deras bevingade armar med ryckiga rörelser bedjande vänds upp mot drogförsörjaren. Till det kommer råare rytmer signerade bland andra Salem al Fakir, och Eye N´I, vilka möjliggör den hårda kontakten med golvet och svärtan.
När Robert Malmborgs gänglige Siegfrid faller platt för Maria Anderssons ljuvt dansade Odette och när de bådas förtjusande kärleksduett förgörs av hennes kroppsliga kamp mot avhållsamheten till tonerna av Moneybrother och Adiam Dymott, känns det hårt i hjärtat. Likaså, förstås, när svandunet yr i den lika magnifika som tragiska slutscenen.
Benke Rydman berättar, via Svansjön, sagan om en hård och ond verklighet, en värld där inte ens kärleken kan bryta förtrollningar och han gör det med både humoristisk ironi, hårdkokt tilltal och respekt i förhållande till originalet.
Loading ...
