Är ni liksom jag sådana som har svårt att hålla tillbaka en föraktfull fnysning när någon säger att de tycker Stefan och Krister är sköna eller att
Skönheten och odjuret är det vackraste de sett på en svensk teaterscen? Det är knappast någon hemlighet att många, i synnerhet i kulturvärlden, sätter likhetstecken mellan folkligt och fult. Men är verkligen fulkulturen så dålig? Och är det dåliga enbart av ondo?
I Göteborg spelas just nu två föreställningar som exemplifierar det här fenomenet, After Darks La dolce Vita på Rondo och Tjechovs Körsbärsträdgården på Stadsteaterns stora scen. Att det ena är en privatteater och det andra en statligt finansierad institution är symptomatiskt. Körsbärsträdgården utgör urtypen för finteater, lagom många år på nacken, en stor ensemble med möjlighet för stjärnskådespelarna att excellera, ett beprövat kort som går att göra på nytt sätt. Kort sagt – en riktig klassiker. Rimas Tuminas uppsättning är också både vacker, välspelad och lyhörd. Recensionerna var till stora delar lyriska. Ändå blev jag uttråkad utan att riktigt förstå varför.
La dolce Vita däremot innehåller så gott som alla fulkulturmarkörer: spektakulärt, svulstigt och sexigt. Hemsidans pressklipp talar för sig själva; ”Proffsigt, lyxigt och roligt” menade tidningen Expressen. ”Gala, glitter, glamour… och så en rad härligt elaka och sylvassa satirer på kända artister förstås” skrev Aftonbladet. Jag behöver knappast tillägga att fulteater så gott som alltid recenseras på nöjessidorna i kvällspressen. Då spelar det ingen roll hur många getingar den får, den är lik förbannat ful. Det är inte ens självklart att det After Dark gör räknas som kultur – så snävt är vårt kulturbegrepp.
Kanske har de skoningslösa gränsdragningarna med vår historia att göra? Sverige har egentligen ingen folklig teatertradition. Gustav III:s hovteater har med sina stelare, statligt understödda former överröstat andra, mer gatunära uttryck i Sveriges teaterhistoria. Burlesken blev det liksom aldrig riktigt något av. Inte på samma sätt som på kontinenten där fenomen som Moulin Rouge utgör oantastliga nationalklenoder än idag.
Trots After Darks 30-åriga historia med enorma publikframgångar finns hittills ytterst begränsad forskning kring dem, liksom dragshow i stort. Det är egentligen först på 1990-talet i och med Tiina Rosenbergs introduktion av queerbegreppet inom det teatervetenskapliga området som det tillkommit texter på ämnet.
Något som är utmärkande för teater med låg status är att den ofta drar fulla hus från sin egen sfär, men inte utanför. Det är fallet med till exempel barnteater, teater som fokuserar på tillgänglighet för funktionshindrade (exempelvis Tyst teater), teater med avstamp i ett queerperspektiv (t ex Kunq) och motsvarande. De som så tydligt representerar en marginaliserad grupp reduceras därmed också till att vara just det och inget annat: teater för barn, homosexuella, funktionshindrade, etcetera. På så sätt berövas de inte bara sin status utan också sin allmängiltighet.
Den statsfinansierade teatern motiverar ofta sitt val av repertoar med att den teater de ger är allmängiltig. Det är en idé som utgår från uppfattningen att det finns teater som vänder sig till alla. I praktiken resulterar detta i ständiga klassikeruppsättningar, t ex av Körsbärsträdgården. Att det i själva verket handlar om teater som når ut till en ytterst begränsad målgrupp, det vill säga en medelålders, heterosexuell, vit, storstadsorienterad medelklass, talas det inte lika högt om. Till råga på allt ursäktar de sin brist på mångfald genom att gömma sig bakom begrepp som kvalitet och menar att teatern inte kan spegla ett jämställt samhälle så länge vi faktiskt inte lever i ett.
Här kan man konstatera att institutionerna har misslyckats. Det är något oerhört förmätet i idén att föra ut den goda teatern till folket och på så sätt lära sina underståtar vad som är god kultur och inte. Status och smak handlar framförallt om att markera ett avstånd till de icke-initierade. Och vilka är det, om inte just barnen och normbrytarna?
Mot den bakgrunden får en föreställning som La dolce Vita en rentav samhällsomstörtande karaktär. Det är fulteater som den som bidrar med mångfalden. Sedan kanske dragshowen inte nödvändigtvis behöver vara subversiv i sig.
Spelar det egentligen någon roll om det är Christer Lindarw eller Victoria
Silvstedt som blir vald till Sveriges vackraste kvinna? Jag förundras ändå över hur folkliga After Dark lyckades vara redan under det homofoba
80-talet då Svenssons gick man ur huse för att se deras shower. Detta många, långa år innan deras medverkan i Schlagerfestivalen, Svensktoppen och Allsång på Skansen. Det finns fortfarande ett underliggande stråk av provokation i det After Dark gör. Inte bara i köns- utan också i gränsöverskridandet. Så gott som alla på La dolce Vitas rollista rör sig obehindrat in och ut ur fulkulturen. De har jobbat med såväl Rhapsody in Rock, Joe Labero och Toner för Miljoner som Birgit Cullberg och Ingmar Bergmans uppsättningar. Från Chinarevyn med Lasse Berghagen, Chippendales och Cats till uppsättningar av Cristina Caprioli, Shakespeare och Strindberg.
Det kanske är dags att sluta fnysa?
Loading ...
