På en röd spelplan upplyst av lysrör och med publik på alla fyra sidorna, ger tre skådespelare en fullständigt förtrollande, självutlämnande, lekfull och utmanande föreställning om rasism, främlingsfientlighet, svenskhet, vi och de.
Mats Jäderlund berättar, i rollen som sig själv, att ett rasistiskt färgat bråk vid en skola utanför Gävle hösten 2008 fått teatern att vilja engagera sig i frågan. Fikret Cesmeli och Ani Guinez kastar spydiga kommentarer mot honom från åskådarplats.
Sedan dundrar Ani Guinez igång med sin Adolf Hitler-parodi och Fikret Cesmeli och Mats Jäderlund börjar mäta skallarna på publiken. De representerar det svenska rasbiologiska institutet på 1920-talet och ger en bakgrund till den svenska rasismen.
Det roliga och snabba spelet växlar mellan scener här och nu, där skådespelarna spelar sig själva, och scener där de går in i roller. Fördomar och förutfattade meningar brottas och bryts.
Sagan om barnen i Bullerbyn konfronteras med sin samtid där människor med oönskat genetiskt material steriliserades och romer, resande, samer med flera utsattes för svensk rasism.
Men så dras det åt. Vi får möta skådespelarna i situationer från deras egna liv. Ani Guinez grips av militärjuntans poliser när hon är en basketspelande 16-åring i Chile. Fikret Cesmeli misshandlas av en svensk rasist när han som tonåring jobbar i korvkiosk. Mats Jäderlund hånas av omgivningen när han i tidiga tonåren inte är som andra killar.
De möter rasismen och föraktet mot dem som är annorlunda med sin egen utsatthet, sin egen mänsklighet, vilket ger föreställningen en otrolig styrka.
I det lyckliga slutet stormar Ani Guinez in som gayikon i Diana Ross-mundering och mimar till I’m coming out. Allt andas övertygelse om att det inte finns några vanliga människor och att alla har rätt att vara som de är.
Loading ...
