Trots att Black Warrior handlar om själva föreställningen som publiken just ser framföras resulterar det inte i någon distanserande metateater om fiktionens möjligheter. Det beror till stor del på att duon Kim Hiorthøy och Lisa Östberg lyckas illustrera sina funderingar kring fiktionens och själva föreställningens värld utan att det blir illustrativt.
Deras göranden, hur absurda eller skruvade de än är, refererar till det som sker i stunden, samtidigt som det visar upp fiktionens mekanismer och förhållande till verkligheten.
Upprepningar eller omtagningar av det tidigare gjorda eller sagda används genomgående i den ungefär 45 minuter långa Black Warrior, som ett sätt att vända och vrida på begrepp som fiktion och gestaltning. När samma dialog dyker upp för tionde gången sker någonting som annars är svårt att uppnå.
Risken med upprepningar är att de känns som just långtråkiga upprepningar. Det lyckas Hiorthøy/Östberg undvika genom att ljudligt bryta och gå vidare till nästa punkt i deras dekonstruerande av en föreställnings beståndsdelar. Dessutom avslutar de Black Warrior med att framföra den just nämnda dialogen som en charmig popsång. Överhuvudtaget betyder Kim Hiorthøys lo-fi-elektroniska och försiktigt dansanta musik med återkommande pianoslingor mycket för den trivsamma stämning som de snabbt skapar.
Precis som i You från 2012 betonar Hiorthøy/Östberg vikten av ett bra koncept eller en god idé. Om den tidigare föreställningen handlade om konstnären roll och skapandets villkor skulle man kunna se Black Warrior som en kommentar till själva framförandet av en idé eller ett koncept.
I det här fallet låter de en inställd spanskalektion utgöra ramberättelsen i en föreställning som fått sitt namn från en svart och rund blyertspenna. På det sättet blir Black Warrior till en fristående uppföljare av You. Mer koncentrerad trots att den egentligen är lite för svajig i konturerna.
Loading ...
