Härmed erkänner jag att jag lider av Klappa-på-huvudet-sjukan. Det gick upp för mig för ett och ett halvt år sedan när jag satt på Moderna Dansteatern och våndades. Över Can Do Company. Deras The Journey var ett övermättat schabrak med baktung, yvig koreografi som kändes duktigt daterat. Kort och gott: riktigt pretto.
Can Do är alltså ett så kallat integrerat danskompani – halva gänget sitter i rullstol. Det kändes hur som helst såå skönt att jag inte skulle recensera dem den där kvällen. För jag ville så gärna berömma de stackars invalidosarna! Insåg jag.
Bortsett från att det stilistiskt sett är tacksamt att totaldissa någon, så är det aldrig behagligt eller kul att vara ultranegativ som kritiker. Men är en föreställning svag så är den. Fram med sågen, Bergman or not.
Jag hade så klart gjort min plikt och neggat på om jag haft i uppdrag att recensera Can Do den där gången. Men min hyggloimpuls exponerade min klappa-huvud-sjuka lika tydligt som vårsol på celluliter.
Jobbigt.
Men naturligtvis gör man inte killen utan ben en tjänst genom att bespara honom kritik.
Kjell Stjernholm som är konstnärlig ledare för Moomsteatern i Malmö ser en utbredd brist på kritisk granskning som den stora faran med mitt och andras huvudklappande. Han identifierar två dominerande historier som återkommer när media skildrar handikappade: Offret och hjälten.
Inom scenkonsten kan man alltså säga att den dansande hjälten i rullstol totaldominerar.
Solskenshistorien Moomsteatern har professionaliserats, och fanns med på ett hörn i regeringens budget senast. Sannolikt med viss hjälp av ensemblens hjältestatus.
Moomsteatern är hur som helst ett fenomen. De bryter mark. Eller? Är det delvis fråga om att publik, media och politiker är ”goda”?
Kjell Stjernholm välkomnar kritik även av individuella skådespelarprestationer, precis som när en Dramatenskådis presterar svagt. Han menar att tystnad och inställsamhet missgynnar kompanier som Moomsteatern på flera sätt:
- Man får noll motstånd och därmed ingen utveckling
- Man kan inte lita på det ständiga berömmet
- Och sist men inte minst: Då ingen kritisk granskning förekommer kan man aldrig lägga ner en verksamhet med handikappade som centralgestalter. ”Vem vågar då ta på sig att finansiera en sådan?”, undrar Stjernholm.
Dramaten ja. När ska funktionshindrade skådisar börja ta plats på institutionernas institution – som ett slags yttersta bevis på konstnärlig kvalitet?
Kjell Stjernholm vill se ”bortom att Dramaten är störst och finast och att Mooms skulle få representera sin sort”. Men med rätt idé skulle man gärna jobba med Dramaten – för att tillföra ”konstnärligt bränsle”. Stjernholms förhoppning är att Moomsteatern till slut blir överflödig, då teatrarna själva börjar arbeta integrativt.
Låter det som drömmar om fred på jorden? Vete sjutton.
I Norge och Danmark har det redan hänt på de feta institutionerna. I Sverige är trenden otvetydigt positiv. Förutom Moomsteatern i budgeten, har Kulturrådet bestämt sig för att ranka synliggörandet av funktionshinder inom scenkonsten som prioriterat mål.
För att inte tala om alla föreställningar som poppar upp. På bara några veckor har vi kunnat se allt från professionella StopGAP, som uttalat problematiserar begrepp som normalitet på och bredvid scen, till traditionella amatörkabaréer som Kulturlabbets Knaster.
Oemotståndliga Knaster, som indirekt ställer frågor genom sitt fullständiga bejakande av kitsch och sin genuina spelglädje.
Gjorde jag mig skyldig till en klapp på huvudet nu igen? Jo, ärligt talat hade jag ju underkänt det mesta av den föreställningen om de medverkande inte var förståndshandikappade hobbydansare. Samtidigt skriver jag lätt under på att preludiet är fullkomligt överväldigande.
Naturligtvis kan man inte bedöma Kulturlabbets amatörer på samma sätt som proffsen på Moomsteatern, lika lite som man kan jämföra amatörteater i traditionell bemärkelse med professionella uppsättningar.
Jenny Lindberg som har producerat Knaster ser professionalisering som avgörande. Dansarna på Kulturlabbet har helt enkelt ingen treårig heltidsutbildning i bagaget, och kan inte rimligen jämföras med proffs. Som tidigare danskonsulent i Västerbotten har Jenny Lindberg kunnat följa Stop GAP:s utveckling från försiktiga amatörer till proffs med lön. Samtidigt poängterar hon att man som publik kan välja att helt bortse från teknik.
Då blir frågan vilka kroppar vi förväntar oss på scen.
Jag måste slutligen flika in att jag var rätt likgiltig inför Stop Gaps Le PicNic härom månaden. För segt och förutsägbart – men onekligen proffsigt.
Professionalisering är nyckelordet i sammanhanget. En grundförutsättning för att den integrativa teatern ska kunna bli norm, är att fler funktionshindrade kan utbilda sig till professionella scenkonstnärer. Det kommer att gynna den konstnärliga kvalitén och det kommer att ge de funktionshindrade dansarna sin rättmätiga status.
Först då kanske även jag kan komma loss, och slipper tygla mina ”välvilliga” impulser som kritiker.
Länkar
Moomsteatern
Loading ...
