Fusk på Orionteatern

Dessa artisters vardag… den måste vara hemskt olik vanliga människors. Efter Hamlets klassiska öppningsreplik ”Who’s there?” ägnar de sig tydligen åt ett vilt bollande med teaterreferenser, upprepade Shakespearestölder och provar Becketthattar samtidigt som de förstås toktränar fysiskt. Eller? Nej, när en föreställning heter Fusk får man nog ta förhandsinformationen med en nypa salt istället för att naivt lita på trixande cirkusfolk. Som bortblåst är nämligen den svettiga replokalskänsla man förknippar med cirkusvardag. Istället får vi en uppsminkad bekräftelse på att det är romantik som är hetaste trenden i höst, och gärna gothvarianten som här med blekt månskensljus, massor av svart spets och tuperade frisyrer á la Edward Scissorhands.
   Rudolfsson och det danska cirkuskompaniet Royal Bones gör alltså en multiassociativ och läckert arty, men inte alls särskilt halsbrytande show. Jämfört med Rudolfssons tidigare cirkussuccé Trix, som kördes enligt konceptet ”fett ös- medvetslös” är detta en sobert poetisk upplevelse. Numren får ta tid och lyckas därmed flyta ihop fint. Även här finns livemusik, men danska Hannes Alliance drar mer åt Tom Waits melankoli än det fräsiga mangel som Urga bjöd på i föregångaren. Och även om danskan är mer begriplig än Urgas gibberisch, missas nog tyvärr ändå en del textpoänger av svenska öron.
    Den välrepeterade och välpresterande föreställningens nackdel är att den brister i konsekvens. Idén tycks ha rullat iväg som en bångstyrig clown i en trumma, men ger å andra sidan utrymme åt några riktiga höjdarnummer, som en skickligt tafflig plintjesus i slappa kalsonger och en frigjord, dansande indian – båda underbart framförda av Scott Ackerman.