Per Jonssons debutkoreografi Schakt har kallats ett verk om industrisamhället och manlighetens utmaningar. Kanske är det för att jäva detta påstående som Skånes dansteater låter både manliga och kvinnliga dansare framträda i sitt nyuppförande. Metallskivorna i fonden, som dansarna slår på med gummisläggor, och den rödbruna torvsträngen framför är kvar: verket tycks fixerat i sin form. Här finns inte mycket av den suveräna frihet i rummet som Jonsson så fenomenalt utvecklade senare i sitt alltför korta liv.
Peter Bengtsons musik är oundgänglig för symboliken. Maskinkulturen återkommer i dragspelens blåsbälgar; en ansträngd andning, eller i de dovt hotfulla kontrabastonerna och i slagverkets klanger (på bromstrummor och andra föremål från bilskroten) likt spruckna kyrkklockor. Här har kroppsarbetet ännu inte blivit postindustriellt. Det är påfallande att verket skapades 1983, och att det var ett förstlingsverk av en mycket ung koreograf.
På trettio år har mycket hänt med danskonsten, och Susanna Leinonen tycks ta den ytterligare några decennier framåt i tiden. Hennes bidrag till den tudelade dansaftonen, Breaking the fury, har drag av science fiction, dataspelsvärldar och rollspel. Men kanske är det bara dansarnas futuristiska kostymer och den fantastiska scentekniken som leder tankarna ditåt, för verket har också arkaiska drag av schamanism och mystik.
Visuellt är det synnerligen flott, musiken är spännande med sin blandning av populärkultur, folkton och orkesterklang. Känsligt utsatt solodans i kontrast mot eller samverkan med kraftfull ensemblehelhet är ett genomgående tema: man kommer att tänka på offerriter. Musiken har sitt mönster: vackra, veka intron som blixtsnabbt bygger upp till ett explosivt crescendo, för att börja om igen i spröd folkvisemelankoli.
Tonfärgscitat kan komma från Ostasien, Spanien, Finland, Balkan. En duett i rött är dansens mest intima del, som växer ut till trio och kvartett, medan musiken växer mot alltmera monumentalitet, som triumfmarsch. Mjuka rörelser avbrutna av häftiga lyft förstärker bilden av solodansaren som utsatt för gruppens, stammens, godtycke.
Ljussättningen är magnifik, med linjer i rummet som avgränsar, spaltar upp och dessutom motsvarar ränderna på dansarnas trikåer på ett grafiskt sätt. Projektioner på ridån ger nästan holografiska effekter, till exempel av snöfall. Mot slutet projiceras levande statyer med kritbeläggning. Uppsättningen hade gärna fått dröja lite längre i videopartierna, att ge intryck tid att sjunka in är också en konst. Finalen sammansmälter alla de tekniska och konstnärliga uttrycken till ett. Det är oerhört skickligt, inte minst alla high tech-effekter, men någonstans undrar man var verkets kärna finns.
Loading ...
