Du läser många nyskrivna manus för olika teatrar – är det någon skillnad på hur unga kvinnliga och manliga dramatiker skriver?
– Det kanske är löjligt att hårdra det, men dramaturgin i de pjästexter jag får in av kvinnor är ofta cirkulär, medan manliga författare satsar på en mer linjär dramaturgi som för handlingen framåt. De kvinnliga pjäserna ligger också ofta närmare monodramen. Det är till exempel vanligt att kvinnliga dramatiker väver samman olika personligheter i en och samma karaktär.
Vad betyder det i praktiken?
– Ja, det är ju ingen hemlighet att de som bestämmer vad som ska översättas och vad som sätts upp hellre satsar på en mer traditionell, linjär dramaturgi. Det kan förstås innebära en begränsning: att dramatikerna tvingas in i en mainstream-fåra. Men det finns begränsningar även åt andra hållet. Själv tycker jag om långa, utsvävande monologer, men kan ibland sakna ett driv i den typen av pjäser – jag önskar att dramatikern vågade ta ut svängarna mer.
Vad kan skillnaderna bero på?
– Det handlar säkert om det kulturella arvet. Manliga manusförfattare – och jag lever ihop med en, jag vet – vågar låna mer av sina föregångare. Och det är ju också meningen: att idéer, bilder går i arv och används på ett nytt sätt. Men till det hör också att våga närma sig dom obehagliga bilderna – att handgripligt ta livet av folk på scenen t ex, att offra karaktärer, att visa våldsamma scener, och så vidare.
Och det gör manliga dramatiker mer ohämmat?
– De tycks i alla fall ha lättare att skilja på fiktion och verklighet. Kvinnor lever sig in mer, är rädda för att frossa i våld. Men det är ju på scenen vi kan våldta och mörda – för att sedan i lugn och ro kunna bearbeta dom onda krafter som finns i oss alla.
Loading ...
