Varför har det blivit Tyst teater för dig?
– Första gången jag jobbade med ensemblen var när Tom Fjordefalk frågade om jag ville medverka i hans uppsättning av Becketts Inte Jag – som dansare. Jag blev fascinerad av hur de döva skådespelarna uttrycker sig med kroppen. Dansen har ju också ett särskilt språk.
– Men första gången jag stod på scenen tyckte jag det var lite otäckt med tystnaden. Idag finner jag istället en skönhet i samma tystnad.
Du erbjöds efter detta att sätta upp något för Tyst teater i egenskap av regissör och valde Charles Perraults saga Åsneskinnet från 1694 (samme författare som skrivit Rödluvan). Vad är det som attraherar dig med den?
– Jag hörde den ofta som barn och när jag blev äldre såg jag också filmen med Catherine Deneuve (av Jacques Demy från 1971. red:s anm.) som prinsessan. Sedan, för några år sedan, hittade jag en barnbok i Frankrike med jättefina illustrationer där Åsneskinnet fanns med. Då bestämde jag mig för att översätta den från franska till svenska för att sätta upp den här.
Som dansare – vad tar du med dig in i teckenspråkets teater?
– Jag tycker det är spännande att låta dans och teater på teckenspråk möta varandra. Dansens språk liknar ju på sätt och vis teckenspråkets – men det får aldrig bli frågan om pantomim. Det är en helt annan sak. Dansen måste också tala ett språk.
Att spela för en döv publik
Barn som är döva tittar mycket mer än hörande barn. De ser alla rörelser du gör, de släpper inte scenen med blicken en sekund, så på på det sättet är det en mer krävande publik än en hörande som kan vara mer ofokuserad.
Barnen om föreställningen
Och en fråga till barnen Isabelle, isabel och Sofia som agerade publik vid genomdraget av föreställningen ute på Riksteatern i Hallunda dagarna innan premiären:
Vad tyckte ni var bäst i föreställningen
När prinsen och prinsessan kysstes -så häär: isabelle ställer sig på tå och demonstrerar kyssen med en fantiserad prins till de andra flickornas stora belåtenhet.
Loading ...
