Mitt första möte med musikalen Kristina från Duvemåla ägde rum på Göteborgsoperan våren 1997. Det blev en genomgripande upplevelse som har levt kvar i starka minnesbilder. Inte bara av sången och musiken – de kan underhållas med hjälp av inspelningar – utan också av det sceniska äventyr som uppsättningen i stunden bjöd på. Nu är Kristina back in town, i den version som hade premiär på Svenska Teatern i Helsingfors våren 2012, och mina gamla och nya intryck samsas förträffligt.
Det som oftast får mig att lacka ur när det gäller musikaler är bristen på en fungerande story. Det blir lätt tunt, eller tradigt, mellan de stora sångnumren. Men här lever det hela tiden. Visst lutar sig Björn Ulvaeus mot Vilhelm Moberg, vårt lands mest älskade berättare, men det gäller att omforma hans utvandrarepos för scenen. Och det är just den sceniska helheten som Ulvaeus text, Benny Anderssons musik och Lars Rudolfssons regi har ett genialiskt grepp om.
Fyra timmar ger full utdelning. Det är bara att hänga på Kristina, från gungan i Duvemåla till astrakanen i det nya landet – det första äpplet rullar ur handen när hon somnar in. Alla scenbilder byggs i spel, miljöerna växer fram, organiskt. Skepp lika väl som sädesfält. Linus Fellboms ljusdesign fördjupar Robin Wagners scenografi, ibland bara med en skiftning i tonen på fonden. På samma sätt förflyttar Benny Andersson oss med musiken, låter det nordiska vemodet möta andra kulturer under vägen. Den talrika ensemblen rör sig otvunget mellan många världar. Även barnen är integrerade i förändringarna.
Det finns många insatser att imponeras av i detta rika helhetsverk, där välljudande sång och skådespeleri är jämbördiga delar. Maria Ylipää är genomlyst i titelrollen. Hela vägen växer sångerna vackert ur kroppen. Den stora uppgörelsen med Gud är en urladdning från de innersta djupen. Innerligheten lyser ömsesidigt i relationen med Robert Noacks ömt ansvarstagande Karl Oskar. Överlag används både kropp och själ för att berätta hur livet bärs med kärlekens kraft. Birthe Wingrens Ulrika är en stark och varm människa som växer både inåt och utåt, när hon får vittring på friheten. Robert, den entusiastiske lycksökaren, återvänder från guldgrävandet som en spillra. Oskar Nilssons förvandling är smärtsamt övertygande. Ensam strävan och glad gemenskap skiftar. Även de dramatiska körerna bär historien musikaliskt och sceniskt, inte bara soloprestationerna.
När Kristina ligger på sitt yttersta fylls scenen än en gång av folk på vandring. En påminnelse om alla dem som fortfarande tvingas bryta upp och söka nya liv någon annanstans i världen.
Loading ...
