Ta vilket existentiellt nutidstrubbel som helst, nog finns där en elastiskt tidlös myt att tagga i. Eller, som Karen Armstrong formulerar det i Myternas historia: mytologin försätter oss ”i den andliga eller psykologiska ställning som krävs för nästa steg, i den här världen eller nästa”.
Orfeus – dödsriket tur och retur förlitar sig nu inte främst på transcendenta vibbar. Inte för att de saknas; i Gunilla Pantzars underjordiskt stilrena scenbild och Joakim Engstrands fantastiska ljus- och videodesign lurar mången arketypisk skugga. Väl matchade av ett välkuperat ljudlandskap (Linus Wileryd och Peder Nabo) och häftiga maskkostymer (Gunilla Pantzar och Lotta Zetterman Englund):
Ta Yngve Dahlbergs Karon, Hades och Minotauros eller Sara Glasers eldfängda Ixion och kärlekstörstande Persefone – i mina ögon fantasymetafysik så det sprakar.
Men, framför allt är det den effektfulla direktheten i Ulf Evréns text och iscensättning som slår an – och hela batteriet av igenkännbara känslor: kärlek, sorg, lust, vrede, svartsjuka, vilsenhet.
En dramatisk kärleks- och utvecklingshistoria där fantasin får komplettera vardagen. Läckert genomförd. Av en bitvis ung och oprövad, mycket fysisk ensemble, som olikt det antika dramats kör inte enbart kommenterar, utan också energiskt befolkar Hades miljöer.
Orfeus och Eurydike älskar varandra. När hon dör drar han ner till dödsriket för att, med sin sång och lyra (en elgitarr), hämta upp henne – och misslyckas precis på målsnöret. Tragiskt, men här tolkat som en känn dig själv-resa: det Daniel Adolfssons känsligt och antikt nutidsladdade Orfeus möter är speglingar och Aristaios (Yngve Dahlberg), halvbrodern som försöker våldta Orfeus älskade, blir ett slags projiceringsobjekt.
Varpå förlusten av Eurydike, av myten anonymiserad, på scen finstämt gestaltad av Sanna Johansson, till slut kan vändas till orfeisk självinsikt. Dock inte utan Martin Ellborgs festlige Hermes och hans terapeutiska sanningar: Orfeus måste sluta citera andra (Stagnelius, Höga Visan, Dante med flera) och istället hitta sin egen poesi, sin egen själ. Inte helt fel.
Loading ...
