Snacka om att gå på teater! Publiken traskar raskt runt i centrala Malmö när Teater Insite fritt tolkar August Strindbergs Ett drömspel. Titelns 2 374 steg räcker knappast till mellan en blomstrande bakgård, en gränd, ett advokatkontor, hamnen och strandpromenaden. Och på vägen mellan spelplatserna kan pjäsen äga rum var som helst. Skådespelarna dyker upp och försvinner enligt just den ”drömmens osammanhängande men skenbart logiska form” som Strindberg ville uppnå med sina drömspel.
Gränsen mellan teatern och staden suddas ut. Kostymkillen som förstrött går och sms:ar rakt igenom skådeplatsen på Kalendegatan och uttalar ett litet ”Grattis!” till officeren när han promoveras – är han med i pjäsen? Eller kidsen på sina EU-moppar, som ropar ”Ska du ha skjuts?” efter advokaten när han lämnar slutscenen och går bort mot Västra hamnen?
Det är en snudd på övermodig uppsättning. Väldigt mycket rekvisita, ljud, eld och rök ska göra sin verkan på rätt tid och plats. Märkligt nog tycks nästan allt klaffa. Bravo till studenterna i scen- och teaterteknik vid Malmö Högskola!
Bravo också till tre centrala roller i ensemblen: Olivia Longo gör en vek och känslig Indras dotter Agnes. Hennes återkommande ”Det är synd om människorna!” är djupt kända. Peder Holm gör stor humor av att gravallvarligt hävda sin tragikomiska bundenhet vid jordisk misär. Och Matthias Thorbjörnssons naivt sangviniske officer är bokstavligen medryckande. Genom gränder och prång hetsar han den villiga publiken, som liknar en busslast storögda vitryska turister längs med vår- och helgfirande Malmöbor vid Lilla torg.
Vi hoppar verkligen på en buss också, för en kort resa ner i hamnen. När den spelar virvlande karusellmusik medan både vi och solen närmar sig Öresund är det svårt att inte med officeren och Agnes tro att vi är på väg till festliga Fagervik och inte jämmerdalen Skamsund.
Min prosaiska hemstad återförtrollas. Allt jag ser matas med poetisk potential. Vem som helst kan vara en Strindbergskaraktär!
Loading ...
