Den biologiska klockan tickar under vandringen över de norska fjällen: det är hög tid att skaffa barn om det nu inte är så att klimakteriet redan har inträtt. Det visar sig att fuktfläckarna som sprider sig under armarna inte bara beror på fjällets branta lutning eller på att den märkliga packningen är så tung, det är också medelålderns urverk som driver fram svettdropparna.
– Det uppstår väldigt mycket komplikationer mellan kvinnorna på fjället, säger regissören Karin Enberg. Till stor del beror det på att de har så svårt att lyssna på varandra.
Vänskap i balansgång
Kajsa är den överdrivet positiva av de tre väninnorna, Desiré är den överdrivet pessimistiska, och den något yngre Inko blir balansen mellan dem. Deras vänskap började för åtta år sedan när de träffades de på en skola. Nu ska den duktiga och gifta. Kajsa är rektor medan Desiré har blivit av med sitt jobb och har problem med Gösta. Det nuvarande sjukvårdsbiträdet Inko drömmer om att bli musiker och skulle inte ha något emot att hitta en karl.
– Deras gemensamma utgångspunkt är skolmiljön, säger Karin Enberg, och i den här uppsättningen har de också sin förtjusning i gamla schlagers gemensamt. De kommenterar hela tiden varandra genom att sjunga sånger.
Så under föreställningens gång dyker det bland andra upp en ”tuff brud i lyxförpackning” och en ”Åke Tråk” som kan gå och gömma sig.
– Pjäsen är både tokig och kul men också otroligt sorglig, säger Karin Enberg. Det har varit roligt att arbeta med en så svår pjäs, en komedi, där skådespelarna måste använda sig av en helt annan teknik än i en tragedi. I vår föreställning har figurerna blivit karikerade, de är nästan som i en serie.
Spelar upp minnen
Efter vandringen träffas de tre kvinnorna på en liten bygdegård för att berätta om fjällturen under rubriken ”Det värsta semesterminnet”. Projektorn är uppvärmd och publiken sitter förväntansfull och väntar på att få se diabilderna, när väninnorna upptäcker att de inte finns med i packningen. Kajsa, Desiré och Inko får lov att minnas dramatiskt, utan hjälp av filmbevisen.
– Kunde prästänkan så kan väl du är en föreställning som visar att vi är alla bara människor, och att det är inte så dumt, säger Karin Enberg. Det är en pjäs att skratta mycket åt men också att klämma fram en tår till medan man får se hur väninnorna löser komplikationerna med galghumor. Här uppstår situationer man kan känna igen sig i: ett igenkännande i en blandning av komik, sorg och vrede över hur livet är.
Loading ...
