Det hävdas att alla heter Glenn i Göteborg. Detta är givetvis inte sant, men det förefaller dock onekligen finnas fler än vad som kan anses vara rimligt. Det är svårt att säga om det är en ironisk illustration av titelns omtalade Göteborgsanda att en av de två rollerna i Teater Pugilists senaste uppsättning heter Glenn, eller om det helt enkelt var oundvikligt med tanke på oddsen. På något vis känns det också i linje med pjäsens tema, då göteborgare – från indiekids på långgatorna till tjockmagade kavajgubbar på Göteborg & Co – allt som oftast är narcissistiskt besatta av att älta sin egen självbild. ”Så typiskt göteborgskt!” myser man och beställer bryggkaffe för att i nästa andetag enas om att nollåttorna säkert rynkar på näsan åt det över sina espressos.
Martin Theorin och hans Teater Pugilist vill göra upp med den förljugna Göteborgsandan – ”denna säregna mix av bonnighet och snobberi och nattståndna skämt om käringen” (från pressmaterialet) – men det är svårt att säga exakt vilka fördomar som ska kastas ut och vilka man tydligen får lov att behålla när man betraktar mötet mellan Glenn (Conny Hoberg), skolboksexempel på alkad ”go gubbe” och Kristoffer (Oskar Sternulf), en i handsydda skor klädd ung man, som jobbar med ”branding”.
Det är tydligt hos vem av de två motsatserna vår empati förväntas ligga. Dialogen är så späckad med färdiga uppfattningar om framförallt den sprickfärdigt självgode Kristoffer, att han förvandlas till en nyanslös pappersfigur medan Conny Hoberg kan låta sin klichéartade, men mycket övertygande Glenn ömsom gapigt och ömsom kärleksfullt pladdra genom vad som stundtals, när det är som bäst, känns som en monolog.
Det blir, trots såväl stora som små känsloyttringar på scenen, svårt att alls engageras när man inte ens från början kan tro på själva grundförutsättningen. Varför gör till exempel inte den välkammade och till synes ytterst irriterade Kristoffer inte bara vad vem som helst annars – med eller utan armbandsklocka från Omega – hade gjort: reser sig och går?
Teater Pugilist kastar sig in i ringen med lindade nävar, högljutt, frispråkigt och ivrigt vevande, men som betraktare av matchen kan jag inte låta bli att tänka att det vredgade resultatet skulle kunna ha större räckvidd om svingarna var ens hälften så välriktade som de var kraftfulla.
Loading ...
