Gapiga mimare

What’s love got to do with it liknar inget annat som spelas i Stockholm just nu. För att vara en mimföreställning pratas det för det första väldigt mycket på scenen. Och visuellt domineras föreställningen av Lotta L Danfors helt galna, groteska och bouffonartade kostymer som bäst kan beskrivas som skräpiga kollage av symboler – könsrelaterade och samhällskritiska – med mycket vaddering.

Maria Selander gör den moderna karriärskvinnan som får samma namn som en ofrivilligt utvald person i publiken – Li – för att hon ser sååå rätt ut. Pjäsens ”Li” är nån sorts logistikchef i en miljö byggd av röda tombackar, jobbar hårt mot hjärtinfarkten varje dag innan hon hasar sig hem för att dadda sin hjälplösa karl, spelad av Linn Bergstam med rejäl, fluffig bukfetma à la sackosäck. När Li ’s kropp slutligen får nog går hon av daga på mimares vis med floder av rött tyg rinnande ur kroppen. Gubben hennes inleder ett förhållande med en papegoja (en förtjusande dockkonstruktion med en städsprej till näbb) som är betydligt mycket mer ”självupptagen” än den uppoffrande Li och såväl mannen som publiken får en otroligt underhållande läxa när rollerna blir ombytta.

Henrik Bäckbro spelar kvinna eller transa, är en av Lis kollegor och har en låg- och en högklackad sko samt en handväska på huvudet. Katja Seitajoko spelar också kollega till Li med nån sorts rastafrisyr gjord av slipsar plus att hon har något som inte kan beskrivas med ett bättre ord än framstjärt under sin kjol av shoppingkassar.
   Normballongen punkteras definitivt och jag tvekar att använda rollbeskrivningar som ”man” och ”kvinna” när jag skriver, för här kan man verkligen prata om ”genuspraktik”, i bemärkelsen genus- och queerteori överförd till praktisk, målinriktad scenkonst. Och denna attackform är onekligen ett välbehövt inslag i det svenska teaterlivet.

Att regissören John Wright var inblandad i Suzanne Ostens kanonuppsättning Det allra viktigaste för några år sedan märks alltså. Här vräker han på ett liknande sätt på med mycket av allt, på bekostnad av ett välsvarvat manus. Åsikter kastas ut som djärva påståenden, för att snabbt tas tillbaka av den lilla mimklungan som ideligen går ur roll och ursäktande tittar på publiken under lugg med ett finger i mungipan.
   Och samtidigt som upplägget är gapigt och irriterande spretigt med mängder av jobbiga, improviserade infall och utfall finns här så många spännande poänger att jag gärna skulle se om föreställningen och diskutera vidare med både publiken och ensemblen. Jag avskyr den för att greppen känns så sökta men måste samtidigt älska den för att den klamrar sig kvar i minnet och genererar nya tankar och funderigar om såväl teater som jämställdhetsdiskussioner.