Partille, en stor förortskommun öster om Göteborg får många kängor under kvällen. Det roar mig, inte bara för att det råkar vara min barndoms hemort, utan mer för att det är ett enkelt och tydligt exempel på hur Jonas Gardell fångar upp publiken från första stund och håller dem stenhårt i sin svettiga hand föreställningen igenom. Lika delar lokalkännedom och igenkänningshumor heter receptet. Och en osedvanlig förmåga att på stand-up comedy-vis fånga upp nyanser och respons hos publiken på precis rätt nivå för att det skall fungera och bli vansinnigt kul.
Gardells styrka är naturligtvis komiken; den gummiartade kroppen som slänger hit och dit, ansiktet som förvrids i alldeles egensinniga uttryck och den rappa och småsnuskiga munnen som kastar ur sig käftsmällar om såväl privatlivet som om branschkollegor. Men liksom hos alla stora komiker är självfallet hans allvar det väsentliga. Pudelns kärna här är den om allas vår förgänglighet och flyktiga tid på planeten. Om de små ögonblick av möten, riktiga möten som får oss att bli människor. Och om att vi alla förtjänar kärlek, våra ofullkomligheter till trots.
Gardells självutlämnande berättelser om sin dementa mor tar oss med på gränsen till det alltför privata, men i det lyckas han ändå att manövrera sin historia så att det aldrig blir kladdigt eller obehagligt, bara ärligt och vackert.
”Jag är Sverige! utbrister han i föreställningens slutskede, – vad än Sverigedemokraterna säger!” Och publiken älskar honom för det! Alla, från pantertanterna i päls, till tonåringarna på parkett, älskar honom. För att han faktiskt vågar blotta strupen och berätta om det han finner viktigt. Stående ovationer. Två gånger.
Om inte den här kontaktannonsen ger ragg så gör inget det.
Loading ...
