Garderoben på Stockholms stadsteater

När Gunilla Thorgren gör teater av grupp 8-rörelsens sakfrågor från 1970-talet, låter hon allting utspelas i sovrummet och skapar därmed en tydlig metafor av rörelsens slogan, ”Det privata är politiskt”. Här sovs det, äts det och älskas det i samma lakan.
   Men nu är det flyttdags. Den framgångsrika genusforskaren Barbro (Iwa Boman) vill ge den yngsta dottern (Malin Arvidsson) en egen lägenhet och huset måste säljas, det hus som först fungerat som kollektiv och som Barbro sedan har bott i med sina tre barn och lika många män i snart trettio år. Självklart fastnar flyttbestyren i garderoben där varje klänning är ett minne och varje fläck ett bevis på ett inte helt obefläckat förflutet.
   Det är mycket som ska sägas på knappt två timmar, vilket ibland ger en känsla av pamflett mer än föreställning och skådespelarna mer som ståndpunkter än karaktärer. Men bortser man från den folkbildande ambitionen och ser till pjäsens kärna, det politiska privatlivet, så bränner det till. För även om man numera kan välja smärtlindring när man föder sin baby, så står man ofta utan bedövning som förälder resten av barnets uppväxtår. Och vad gör man med en verklighet som inte är i fas med ideologierna? Med ett barn som har vuxit upp på dagis och fritis och sedan inte hittar hem igen? Med en mamma som är ett föredöme för så många andra döttrar, men bara fördömer sina egna? Föreställningen ställer onekligen flera intressanta frågor. Vill man dessutom tokfrossa i 70-talsnostalgi och inte har fått nog efter Jösses flickor –återkomsten på samma teater, så får man sitt lystmäte mättat bara genom att fästa blicken på Claire Wikholms uppenbarelse. Hennes bh-lösa och rödtjutspimplande Gunnel, iklädd en mycket bredrandig bomullströja och en alldeles för tajt jeanskjol, bäddar för en helkväll i kvinnokampens tecken.