Det doftar gamla böcker och svagt av färg i Konstakademiens lokaler på Fredsgatan 12. Själv har jag inte varit så långt in i det ståtliga renässanspalatset (ursprungligen byggt på 1600-talet, men nedbrunnet och återuppbyggt under 1800-talet) tidigare, men nu blir jag ledsagad in i dess inre korridorer, salar och skrymslen. Det är en tankevidgande exkursion.
I anatomisalen tillreder rösten på tonsättaren Maja S. K. Ratkjes ljudspår ett köttigt recept. Besticken är redo på det folieklädda bordet och Anna Westberg är julgrisen med äpplet i mun. Vig som en katt och med yogisk muskelstyrka gör hon visst motstånd mot behandlingen. I biblioteket spelar Anna Christensson leksakspiano, som ett eko från något förglömt medan Gunnar Kaj vandrar som en vålnad genom rummet i sin långa särk. Platsen där Henrietta Wallberg pickar kaffebönor och kluckar forcerat liknar mest en vänthall där vi sitter uppradade längs väggarna och ljudbilden har något orientaliskt över sig.
Jag finner mig i denna installation som på en resa genom sekler, över länder och traditioner. En resa med den hårt trafikerade Parisstationen Gare du Nord som utgångspunkt. Stationen iscensätts i husets trapphall med hjälp av ett preparerat piano och mezzosopranen Karolina Blixts aria, i vilket librettot består av franska tågtermer.
I hörsalen river Henrietta Wallberg tyg i remsor till Anna Christenssons alltmer påträngande piano och i Västra galleriet vävs människoöden samman i en suggererande koreografi, där skeenden uppstår och försvinner som drömmar. Jan Håfströms scenrum både smälter in och kompletterar den befintliga ateljémiljön och i Barbro Lomakas kostymer i japanskt papper tycks gestalterna nyss kärleksfullt upplockade ur de dödas rike. Det är gastkramande, om jag nu får roa mig med att använda uttrycket i en överförd betydelse – omfamnandes de hädangångna. Konstnärligt har föreställningen ett tilltal likt poesin. Den slår an strängar, skapar resonans och får klanger i mitt inre att ljuda.
Slutscenens trumorkester i ateljén är för nio personer och lika många kålhuvuden. Rytmiskt, uppfordrande. Glöm oss inte!
Loading ...
