En dÃ¥lig föreställning är värre än en dÃ¥lig film. Eller en dÃ¥lig roman. Eller nÃ¥got annat dÃ¥ligt. Det beror till stor del pÃ¥ att man vistas i samma rum som verkliga människor som har jobbat för att nÃ¥ ett gott resultat och som, förhoppningsvis, tror pÃ¥ det de gör. Det de har valt att berätta. Ofta tänker jag saker i stil med ”varför sa ingen nÃ¥got under repetitionerna”? Eller ”varför sÃ¥g ingen att det inte hÃ¥ller”? Det gör jag nu ocksÃ¥.
När Malin Westberg sätter upp Anette Skåhlbergs pjäs Älskad av mamma är det trångt på scenen där åtta skådespelare ska få plats.
Det handlar om incest, ett ord som de flesta nog förknippar med en manlig förövare. Det är därför intressant att vända på det, att visa att även kvinnor förgriper sig på barn. När modern, den stora tryggheten, blir hotet – vad händer då?
Pojken (Ragnar Nordqvist) har skapat sex karaktärer för att skydda sig och stå ut när mamman (Åsa Älmeby Thorne) kommer och lägger sig hos honom på kvällen. Karaktärerna, eller väktarna, finns hela tiden med på scenen, som antikens kör står de uppradade i fonden och den som kallas av pojken kommer under protest och ångest för att ta över.
Det är synd att ett så intressant ämne tar stryk av att föreställningen inte fungerar. Under nära två timmar är det bara en scen som lyckas väcka intresse och det är tack vare Åsa Älmeby Thorne, som bryter ut i aggression mot sin son.
I övrigt är det en övertydlig föreställning där allt tuggas flera gånger – det verkar som om alla ska få sin chans att visa upp sig. Ämnet till trots blir det inte ens lite hemskt, trovärdighet saknas fullständigt och jag lämnas helt oberörd av historien. Är det något jag är så är det generad över att det faktiskt är ett riktigt pekoral där alla dör på slutet.
Loading ...
