Regissören Sophia Jupither är väl bekant med moderna dramat-män som Henrik Ibsen och August Strindberg, och deras samtids moraldiskussioner. Så det är inte med några stora yrvakna åthävor hon tar sig an Ibsens Gengångare. Snarare med den nertonade och avskalade enkelhet som man ofta förknippar med den för henne lika bekanta Jon Fosse.
Erlend Birkelands scenbild har liggande format: vidvinkeln ger både breda avstånd mellan personerna i dramat – de står liksom och ropar till varandra när de borde tala nära – och den påtagliga känslan av lågt i tak, trångt och tryckande. Det doftar svagt av 1950-talsdamm om färger, möbler och kostym.
Lilla scenen ger en storstjärna som Helena Bergström möjlighet till subtiliteter, hennes fru Alving får finmejslade drag och hos henne samlas den mänskliga värmen, oron, ängslan – men också styrkan, verkar Bergström mån om – i detta drama om normer, sanning, sociala fasader och förljugen moral. Denna arbetsfördelning förstärks av att övriga roller är mer av figurer.
Katharina Cohens trippande Regine vet ingen annan utväg än att vara söt, Gerhard Hoberstorfers lätt löjliga pastor Manders avslöjar sin fördomsfullhet gång på gång, Christer Fant gör sin snickare Engstrand förlägen men förslagen. Kalle Malmbergs Osvald, sonen som drabbas fatalt av faderns dolda skörlevnad, är aningen stel och blek. Men så är han ju också gengångaren, den som låter begångna synder spöka.
Det är en ren och klar uppsättning, Jupither får det oftast att se så lätt ut. Men några glimtar märks av hur svårt det är, för tappar spelet det minsta i förtätning blir det stillastående. Det sparsmakade och strama spelet ger plats för texten – detta är en pratpjäs, nästan hela handlingen består av att man talar om saker som hänt tidigare – och låter oss bocka av vad i denna 1800-talschock som är samtidsaktuellt och vad som känns historiskt.
Syfilis … okej, vi kan tänka på aids. Trånga normer vad gäller kvinnorollen och familjeidyllen, ja tyvärr fortfarande. Religionens hycklande kring sexualitet, visst. Denna Gengångare blir ett svalt och stilla påpekande av vad från Ibsens samtid som går igen i vår.
Loading ...
