Genier – och motpoler

Det är förmodligen den mest passionerade musiken som någonsin komponerats. Likt en ocean i oavbrutet svall stormar den i våg efter våg mot en strand som man anar långt i fjärran. Eller så finns det ingen strand? Det kanske inte finns ett slut? När Lars von Trier bestämde musik till sin film ­Melancholia från 2011 valde han orkesterförspelet till Richard Wagners opera Tristan och Isolde.

I filmen får man följa några människor på en bröllopsfest som möter världens undergång. En tidigare okänd planet har lämnat sin bana bakom solen och styr oundvikligen mot jorden. Allteftersom katastrofen närmar sig byts ångesten och rädslan mot en känsla av att det kanske inte finns något slut, bara övergångar och passager. Att det kanske till och med, vilket filmen öppnar för med hjälp av musiken, bor något mirakulöst i själva ­utplånandet?

Hade von Trier i stället valt musik av Giuseppe­ Verdi hade filmens budskap blivit ett helt annat.­ Inte ens i Verdis mest undergångsmärkta musik, hans stora Requiem (dödsmässa), finns en ­lockelse eller ett sug till att överträda livets gränser, som hos Wagner. Gränsen mot döden är för Verdi den mest definitiva som människan känner. När hon ställs inför den mobiliserar hon all kraft för att försvara sig och förbli levande. I Verdis Requiem låter han sopranstämman, skakande av skräck men med en enorm kraft, utslunga en bön om att bli befriad från den ”eviga döden”.

En instinktiv revolt in i det sista som helt skulle kunna ha eliminerat känslan hos det märkligt bejakande och mysteriösa slutet i Melancholia. Om Verdi är en operans ”terapeut” som till varje pris vill läka och hela med sin musik så är Wagner dess ”terrorist” som vill experimentera, spränga gränser och gärna såg att hans publik blev galen. Följdriktigt är det Verdis La Traviata som får Julia Roberts och Richard Gere att lägga bort cynismerna och älska varan­dra på riktigt i Pretty woman – och Wagners ­Valkyrieritten som ackompanjerar en helikopter­attack på en vietnamesisk by i Apocalypse now.

Guiseppe Verdi

Verdi och Wagner föddes samma år, 1813, och är de två tonsättare som helt kom att leda och dominera operans utveckling under 1800-talet. Två mästare, en ”Maestro” och en ”Meister”, som bevakade varandra misstänksamt och svartsjukt, men som aldrig träffades, trots att tillfälle fanns. Som var varandras motsatser i nästan allt. Från hur de såg ut (den jordbundne och järnfaste Verdi klädde sig stramt och strikt likt en ämbetsman, den orolige och uniformitetshatande Wagner klädde sig extra­vagant som vore han en scenisk fantasifigur), till den roll de spelade för sina ­respektive nationer. ”Med Verdis död dog Italiens storhet ut”, skrev författaren Alberto Moravia och syftade på Verdis stora betydelse för Italiens enande och omutliga strid för humanistiska ideal. En upphöjdhet som kunde få järnvägsarbetare att lägga ner sitt arbete och samfällt hurra när de visste att det var den store tonsättaren som åkte förbi.

Richard Wagner

En sådan folklig förankring fick aldrig Wagner i Tyskland, även om han som ung deltog aktivt i det revolutionära upproret i Dresden 1848. Hans största politiska betydelse kom långt efter hans död när Adolf Hitler tyckte sig se ett budskap i Wagners operor som liknade hans egen idé om det Tredje riket. Något som bland annat resulterade i att man spelade Mästersångarna i Nürnberg (där det talas om en ”ren tysk kultur”) i Berlin vid firandet av det nazistiska maktövertagandet 1933. Ett ideologiskt kidnappande av ­Wagner som gick så långt att Hermann Göring själv kunde rusa upp på scenen under en repetition för att visa hur man rätt håller i ett spjut, och fick Hitler och Goebbels att skissa på ett regeringsdirektiv för hur Wagners sista opera Parsifal i all framtid skulle gestaltas sceniskt. En koppling till en fasansfull era som gör att vissa av Wagners verk ännu i dag väcker heta och motstridiga känslor och att all hans musik fortfarande är förbjuden att framföras i Israel.

Gemensamt för Verdi och Wagner är dock att deras relevans som livs- och samhällsskildrare inte har minskat i styrka. Deras opera­konst attraherar tvärtom uttolkare som kanske aldrig förr. Senast på Metropolitan­operan i New York häromåret där världens kanske främste multimediakonstnär på scen­området, kanadensaren Robert Lepage, satte upp en hänförande tekniskt avancerad och fantasy­betonad Nibelungens ring, Wagners operaepos i fyra delar som tar nära sexton timmar i anspråk.

Verdi må vara en tröstare, fast med en blixtrande­ musikalisk reaktionssnabbhet, och Wagner en upphetsare, fast med en sugande långsamhet i sina tempi. När dessa båda 200-åringar i år firas på världens operascener är det för att de i grunden hade samma genomskådande sensibilitet och konstnärliga kraft för att gestalta världar som råkar i upplösning, ordningar som rubbas och lagar som träder ur kraft – och för vad som då sker med människan, kärleken och livet.

* I morgon publicerar vi del 4 i Operaskolan – om Rösterna.
* Läs del 1 i Operaskolan – om Operahusen.
* Läs del 2 i Operaskolan – om Passionerna.

* Operaskolan är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr 8.2013.