Rubriken lyder: ”Behovet av det manliga geniet”. Platsen är Elverket, nationalscenen Dramatens experimentverkstad. Salongen är fullsatt. Och knäpptyst. Framme på podiet talar Det Manliga Geniet. Oemotsagd. Understödd av ödmjuka frågor och uppmuntrande tillrop. Han heter Stig Larsson. Han kör en enmansshow. Initiativtagaren till diskussionen, Karin Nilsson och konstnären Catti Brandelius sitter tysta och stirrar generat omväxlande ned i bordet och upp i taket.
Ganska länge under den diskussion som väl var tänkt att krossa en och annan myt, spränga en och annan romantiserad föreställning om geniala (manliga) konstnärssjälar så händer galet nog det motsatta. Det är som att själva frågeställningen iscensatts som en farsartad performance. Mannen som talar och vet och definierar. (Stig Larsson är, som bekant, en av de få i världen som kan avgöra vad som är bra och vad som är dålig konst). Kvinnorna som får vara med och leka genom att dyrka honom (moderatorn Henrietta Hultén) eller surar och stängs ute (Brandelius och Nilsson). I ärlighetens namn sitter även två män där framme och skruvar generat på sig, Fredrik Strage och Stefan Larsson.
Och den sistnämnda bjuder på en av kvällens intressantare inlägg efter att fokus äntligen flyttats från Stig Larssons geniala förmåga att ha ett svar på allt. Stefan Larsson berättar ångerfyllt om den genidyrkan som han varit en del av och som frambringat två av teater-Sveriges mest geniförklarade konstnärer: Thorsten Flinck och Rickard Günther. Två snubbar som inte bara är vita och män utan dessutom begåvade, utlevande och självförbrännande. ”Vi ville att de skulle vara genier för det gjorde oss lite större. Det gjorde oss till skådespelare som arbetade med genier”, bekände han och menade på att han nu som teaterchef inte tillåter några sviniga genifasoner på sin teater.
För det mystiska är ju att genistatusen också inbegriper att bete sig illa. Karin Nilsson och flera i publiken ställde frågan: är det kanske det hopplösa beteendet som gör att någon geniförklaras? Henrietta Hultén konstaterade i alla fall att ingen skulle vänta på en kvinna i åtta timmar så som många väntat på Thorsten Flinck. Och där ligger kanske en del av förklaringen till varför kvinnor inte geniförklaras. Det är aldrig okej för en kvinna att bete sig som ett svin. Hur begåvad hon än är. Det är ganska sexigt när en man gör det.
Genom en utlevande man kan en kvinna känna närvaron av det storslagna, det som hon själv inte får ta del av. (Av alla läsarbrev som vi får till nummer.se handlar minst 80 procent om antingen Thorsten Flinck eller Mikael Persbrandt. Många kommer från unga tjejer som verkar ha en crusch på någon av de två nedsupna, sönderknarkade konstnärssjälarna.)
Catti Brandelius ville ändå slå ett slag för geniet, för att spränga sina gränser och våga vara för mycket. Fler kvinnor måste göra det, menade hon, måste få plats att göra det. Och Stig Larsson nickade i slutändan förbindligt instämmande: även män har något att vinna på att fler kvinnor får mer utrymme. Bara de heter Thorsten.
Loading ...
