Den som ska åka buss med Robert Fux förväntar sig måhända en illuster färd med geten Gullspira, en dräpande och ironisk avhyvling likt de Fux brukat riva av som conferencier i Salong Giraff eller åtminstone en Fux i Sverigedräkt, såsom på affischen för Betongsafari.
Inga av dessa förväntningar infrias och det är ett alldeles riktigt val. Att åka buss med guiden Robert Fux i svart högtalarväxt är en angenäm och upplysande upplevelse med en medmänniska öppen för diskussion. Det finns över huvud taget inget representativt drag i Fux Betongsafari-persona. Det behövs inte. Som sig själv är han fenomenal på att få folk att känna sig bekväma, hitta ett språk som funkar och inspirera bussresenärerna till egna reflexioner.
Tre timmar, ja något mer, trixar den plastblomsförsedda bussen runt i Stockholms förorter den gassande brittsommardag då Betongsafari har premiär. Och vi får kliva ut, inte bara för promenader i betongen, såsom titeln utlovar, utan på blåbärsstigar, genom björnbärssnår och gamla allfarvägar. Betongsafari är en performativ guidning byggd på Per Wirténs bok Där jag kommer ifrån. Kriget mot förorten. Bussturen börjar och slutar i Skärholmen centrum, storstilat invigt 1968 av Prins Bertil och Hep Stars, ett centrum byggt som bilparadis, med 4000 parkeringsplatser och ett flygledartorn varifrån trafiken skulle dirigeras.
Det är en väl vald plats för den som önska slänga sig in i filosofi och fakta rörande stadsplanering och bostadspolitik. För bara ett stenkast därifrån ligger Kungens Kurva, den mark som Huddinges kommunalråd, den så kallade Huddingekungen Nils Eliasson, i bostadsbristens Stockholm, förhandlade sig till av Stockholmsborgarråden Hjalmar Mehr och Joakim Garpe under en hemlig och snötyngd skogspromenad 1961. Marken var tänkt som friluftsområde, men såldes inte långt därefter till en viss Ingvar Kamprad.
Ja, Fux målar upp bilden av ett möjligt annat, ett kanske lantligare och mindre kommersiellt Stockholm, och visst ryser man när bussen tar oss genom Heron City, den ogästvänliga staden, en så kallad Edge city, där bilen och plånboken är nödvändig utrustning och där stora köplador tornar upp sig som den nya tidens kyrkobyggnader. Andra visioner möter vi i Fullerstas villastad, där den borgerliga kärnfamiljen i slutet på 10-talet bredde ut sig i hus med trädgården som demokratisk mur mot omvärlden. Vi kör genom miljonprogramsområden, där målsättningen att bygga 1 miljon bostäder på 10 år, resulterade inte bara i betonghus utan också trygga tegelradhus med social kontroll och grill i trädgården. Vi passerar Flemingsbergs motorvägsomgärdade skivhus i glada färger, punkthusen, skivhusen och Huddinge sjukhus, en betongbunker, som befarats vara så deprimerande byggd att folk snarare blir sjuka än friska däri.
Betongsafari är ett vindlande föredrag av en engagerad berättare, som själv reflekterar och vill att vi ska reflektera med honom. Han gräver sig ned under träskmarklagren i Örby och använder ruinmotorvägen i Årsta som canvas för sin redogörelse av olika stadstyper. Över en kanelbulle inleder han ett samtal om gränsdragningar, prioriterade grupper, avstånd och en stads rörelseriktningar, och han presenterar motståndsrörelserna som per automatik uppstår när människor tycker olika: Nimby (Not In My BackYard), Yimby (Yes In My BackYard), Niaby (Not In Anyone´s BackYard), Nambi (Not Against My Business And Industry) och slutligen den resoluta Banana (Build Absolutely Nothing Anywhere Near Anything.)
Jag blir engagerad, fångad, filosofiskt förhäxad, men ska erkännas, efter tre timmar, rätt matt.
Robert Fux blev vald till Nummers Lucia 2012. Läs intervjun med honom här.
Loading ...
