Dockspelaren Fredrik, spelad av Cardoso själv, begraver sin mamma. Han – eller är han en han? – har kommit hem från Tyskland, och träffar gamla vänner. I synnerhet en av dessa är misstänksam och avvisande. Han förbjuder både sin dotter och sin fru att umgås med den tvivelaktige dockspelaren. Men dottern söker upp Fredrik och accepterar honom.
För henne spelar han med sina dockor en traditionell förtrollningssaga, om älvprinsen som måste befrias av sin älskade för att bli människa igen.
Scenografin är ren och vacker med spelet delvis bakom en halvgenomskinlig duk. I synnerhet i sagoavsnittet utnyttjas skuggeffekter och strobljus med suggestivt resultat. Så småningom kommer även Fredrik till den punkt där han måste be sin omgivning förlösa honom och ge honom hans rätta gestalt. Eller identitet som väl de flesta skulle säga idag.
Rebecka Cardoso tappar bort en del av berättelsens moment på vägen, till exempel förhållandet till den döda mamman, som finns på scen men är osynlig för sitt barn. Men hon utvinner ändå en överraskande poäng av sitt anspråkslösa och lyhörda stycke.
Åtminstone den vuxne åskådaren som är bekant med samtidsteaterns fascination för kön tror att Genom blodet är en historia om könsbyte. Och det är väl också pjäsens allegoriska nivå. Men Fredriks sanna identitet är något helt annat, och avslöjandet är en rolig satirisk blinkning.
Spelet är dröjande och innerligt, ibland kanske en aning för långsamt. Men det är en fin liten historia där dramatikern själv spelar med en ovanlig, eftertänksam auktoritet.
Loading ...
