Följderna av det världspolitiska läget har – med bomberna i London och Madrid – blivit en realitet även för oss svenskar. Både här och i resten av världen skärps nu såväl terroristlagar som den allmänna misstänksamheten mot det främmande.
Sånt där brukar ta skruv bland kulturarbetare.
I Folkteaterns musikalversion av Processen i Göteborg finner exempelvis huvudpersonen Josef K sig plötsligt fråntagen alla sina medborgerliga rättigheter. Han kan visserligen fortfarande gå till jobbet och leva som vanligt, men befinner sig hela tiden under övervakning.
Niklas Hjulströms iscensättning fångar skickligt attityderna kring denna demokratins kanske just nu viktigaste fråga: rättslösheten.
Om nu K verkligen misstänks för att vara en statsfiende, verkar omgivningen resonera, är det väl inte mer än rätt och riktigt att han får finna sig i inskränkningar? Likt Mehdi Ghezali tycks han ju eventuellt ha befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle, då kan man väl ändå aldrig vara HELT oskyldig?
Godtyckligheten och slutenheten i Processens statsapparat är inte heller, på det tidiga 2000-talet, längre en absurd feberfantasi. Faktum är att den till och med tycks önskvärd. Hur ska man annars tolka märkliga folkpartistiska förslag på angiverisystem inom skolan? Eller det nära nog samstämmiga politiska försvaret av ständiga undantagstillstånd när det gäller misstänka terrorister?
Denna borgerlighetens nattsida får, för övrigt, fullt utrymme i Brechts genombrott Tolvskillingsoperan som just nu spelas på Stockholms stadsteater. Polischefen Brown och boven Mackie har slagits i kriget tillsammans. Internationella konflikter förbrödrar och suddar ut samhällsklasser och i ett kapitalistiskt tjyvsamhälle ger sådant fördelar. Om inte jag anmäler dig för stöld anmäler inte du mig för korruption.
På sådana förbund vilar hela samfundet. Se bara stödet George W Bushs presidentkandidatur fick av USA:s förenta oljemiljardärer.
Konspirationsvänstern är sålunda bara att gratulera. Hos både Kafka och Brecht är ju samhället bara en enda genomrutten röra av byråkrati, fikonspråk och greed.
Senare i höst har dessutom ytterligare ett Brechtstycke, Baal, premiär i Stockholm. Och i Malmö spelas David Hares uppgörelse med spelet kring Irakkriget.
Något säger mig att hösten 2005 bara är början på en revival för den vänsterpolitiska teatern.
Loading ...
