Teaterchef Staffan Valdemar Holm, som tidigare tilldelats men vägrat ta emot nätverket Plurals kulturelitspris, viftade lite irriterat bort frågan när den kom upp på Dramatens höstsamling.
– I svensk politik finns det bara utrymme för två frågor i taget och just nu är det genus och mångfald. Då kan man få en hel del uppmärksamhet även om man [som Plural] är naiv och dåligt påläst, sade han och fortsatte med att hävda att teatern ska vara mer komplex än politiken.
Och att de mänskliga tillstånd som teatern ska spegla rymmer mer än bara genus och etnicitet.
– Man kan inte se hela livet genom de glasögonen.
Färdigtjatat?
Å ena sidan: nej, det kan man kanske inte. Det vore tråkigt om teatern blev en enkelspårig budskapsmaskin med uppgift att berätta för publiken att det minsann är jätteviktigt med jämställdhet.
Å andra sidan: är det den vita mannens blindhet inför att just kön och hudfärg bestämmer hur alla andra av livets villkor gestaltar sig som talar?
Regissören Eva Bergman utnämndes raskt av Valdemar Holm till ansvarig för hela mångfalds- och genusbiten.
Hon ska i höst sätta upp en av arabvärldens största klassiker, Sultanens hemlighet, med teater-Sveriges favoritinvandrare Fares Fares i en av huvudrollerna.
Och så är hon ju kvinna.
– Nu kommer ni att tycka att jag är töntig, men jag tycker faktiskt att mångfald och genus ÄR de viktigaste frågorna. Det handlar om demokrati, sade Eva Bergman.
Och det gör det naturligtvis. När de stora scenerna domineras av vita, medelålders män som sätter upp klassiker och de unga kvinnliga dramatikerna göms undan på de mindre statusfyllda barnscenerna känns det som att man nog måste tjata ett tag till. Om genus och mångfald.
Läs kommentar här
Loading ...
