Men vad är det hos denna ”trollpacka” och barnamörderska som lockar så många nya generationer regissörer? Nummer satte genusvetaren Kasia Narkowicz på att kommentera de aktuella uppsättningarna utifrån ett genusperspektiv. För ren fakta om de olika uppsättningarna hänvisar vi till faktarutans länkar längst ner i texten.
Medea 2004
Medea är den hämndlystna och starka kvinnan som mördar sina barn efter att hennes man, Jason, lämnar henne för en annan kvinna. Hon beskrivs i den grekiska mytologin som en trolldomskvinna eller häxa.
I dagens tolkningar får Medea också representera en kvinna som faller utanför den kvinnliga stereotypen. Könsroller och jämställdhet är teman som pjäserna kritiskt snurrar kring i gestaltandet av Medea. Men alla lyckas inte lika bra.
Cirkus Tigerbrand
Cirkus Tigerbrands ung. medea (för gymnasiet) har ett starkt genusfokus, men bomar sitt syfte genom ett misslyckat ungdomsperspektiv. Det börjar bra med stämningsfulla ord: What have I become av Johnny Cash. Men riktar man sig till gymnasieungdomar utan att ha koll på hur verkligheten ser ut, blir resultatet att ett gäng sextonåriga flickorna i publiken rågarvar så högt att de inte lyckas höra budskapet. Om det mest minnesvärda för dem i pjäsen är när Jason av misstag inte kan hitta dörren i sista scenen, undrar man nästan vad skådespelarna spetsade sitt morgonkaffe med.
Ändå är det något viktigt pjäsen ville förmedla, den ville visa en ung kvinna som vägrar att acceptera sitt öde. Men det kom fram mer i informationsbladet än på scenen. Jag förstår inte heller varför Medea kallar Jason för hora. Att använda orden som tillskrivs det ena könet för att förelämpa det andra könet är en sexistisk taktik använd genom hela vår historia för att förlöjliga och därmed stärka bilden av de skilda könsrollerna. Varför inte kalla Jason för en torsk?
Teater Sláva
Det är egentligen bara Teater Sláva som lyckas bidrar med något nytt inom jämställdhetsdebatten. För i världens mest jämställda land räcker det inte att belysa ett rådande patriarkat, man måste skruva till diskussionen ett extra varv.
Föreställningen Exile(för vuxna) sammanbinder integrations- och jämställdhetsdebatten. Vi får se en vilsen Medea i en miljö där hon känner sig ovälkommen. Paralleller kan dras till fenomenet med svenska män som importerar ryska kvinnor och kontrollerar dem. Det starkaste feministiska manifestet i Slávas pjäs är det lyckade försöket med att avsexualisera kvinnokroppen genom att alla skådespelarna tar av sig på överkroppen. Naket misslyckas ofta eller är ett knep för att sexualisera ytterligare. Men här fungerar det.
Teater Spitzes Medea – ett kärleksdrama på Teater Pero (för gymnasiet och vuxna) tappar upp ett lagom hett bad och simmar runt samma fenomen som Teater Sláva gör. Det blir effektfullt med de tre kvinnorna som representerar de ”goda”, prydligt klädda damerna som är Medeas motsats, men någonstans hennes egna tankar.
Det intressanta i pjäsen är hur det idag så vilt debatterade fenomenet hedersmord tas upp för diskussion. Det blir ännu en könsrollsomkastning då det handlar om en kvinna som mördar sina barn för hedern. I Teater Spitzes version är också Medea för första gången blond.
Medeas barn på Unga Klara (från 7 år) porträtterar splittringen av en familj ur barnets perspektiv, här får Medea stå tillbaka. Den feministiska höjdpunkten kommer då pojken tar på sig mammas kläder och flickan pappans utan att det blir ett ”nu ska vi leka ombytta roller”-situation. Här, och i små ironiska fraser, leker uppsättningen med könsrollerna. Men den vrider och vänder bara på normerna inom familjestereotypen. Barnen heter Lillmedea och Lilljason och det är detsamma som att med en vattenfast penna skriva i pannan på dem ”du är pojke och ska därför vara som din pappa” – och tvärtom. När Lillmedea iscensätter en sexakt blir det lite sorgligt då det manliga gossedjuret ska ”sätta på” det kvinnliga. För barnen som lever i stereotypa, svenska heterosexuella familjer är den här pjäsen fantastisk. Unga Klara kokar helt enkelt upp vattnet i kastrullen där Teater Spitzes bara sjuder, men det skulle behöva koka över och rinna ut på hela spisen och golvet för att på riktigt sticka ut och nå alla barn.
Fortfarande provokativt
Fyra teatrar som använder en kvinna från den grekiska mytologin som är allt annat än kvinnlig för att debattera bland annat jämställdhet.
Det fästs olika vikt i pjäserna vid hennes moderliga roll. Cirkus Tigerbrand går helt ifrån det faktum att Medea hade barn, Sláva osynliggör dem medan Teater Spitze låter dem vara en viktig faktor. Bara hos Unga Klara identifieras de – och därmed också Medea som mor.
Samtliga föreställningar presenterar Medea i första hand som en arg, sorgsen och förtvivlad kvinna som vägrar finna sig i sin förtryckta situation, en aktiv aktör. Medea blir skurken som alla förstår.
Det är bara att konstatera. Samhället är fortfarande uppbyggd efter mannens behov och det blir fortfarande kontroversiellt när kvinnan porträtteras som något annat än i första hand en passiv, moderlig karaktär.
Loading ...
