Tristess i äktenskapet är rutin. Krisen vid 50 likaså. Att knulla en get som själatröst hör nog till ovanligheterna. Framgångsrike arkitekten Martin överskrider alla gränser när han förälskar sig i geten Sylvia.
I Michael Nyqvists gestaltning är Martin troskyldig och ärligt uppriktig, något som givetvis får världen att rämna för hustrun Stevie (Suzanne Reuter) Att inse att hon delar sin dittills trogne makes kärlek med en get är illa nog. Att han inte ens har vett att skämmas för det är omöjligt att bära.
Äktenskapsuppgörelserna låter inte vänta på sig. Och det är en fröjd att se Suzanne Reuters inåtvända ilska yttra sig i spydigheter och krossat porslin i en härligt intelligent dialog, där Albee stor konst av äktenskapsgrälets under-midjan-slag och brist på lyhördhet. Regissören Christian Tomner och hans ensemble har tillfört precision och skärpa i repliken, men möjligen daltat lite väl med privatteaterpubliken. Allehanda tics och rena komiskheter är ett lätt sätt att plocka skratt och poänger, men lägger en vadderad filt över tragiken i dramat.
För visst finns ett djup i Geten bortom den vridna pjäsverkligheten. En homosexuell son för tankarna till frågor om tolerans och acceptans. I Sverige betraktade Socialstyrelsen homosexualitet som en psykisk sjukdom fram till 1979, i ett tiotal länder i världen straffas homosexuella fortfarande med döden.
Edvard Albee, själv homosexuell, har velat skriva ett provocerande drama, men provokationen uteblir tyvärr – därtill blir det till slut lite för mycket tomgångsfars av uppsättningen på Vasan.
Loading ...
