Geten som alla vill ha

STOCKHOLM. Vårsolen värmer, men på Stockholms stadsteaters Skärholmenscen traskar Barnen ifrån Frostmofjället fram genom snödrivorna fram till 12 maj. Med på färden är Robert Fux, som i sin tolkning av geten Gullspira har fått både Nummers kritiker och publiken på fall. Åke Persson har träffat honom.

Hej Robert Fux! Hur känns det att spela get?
– Jättekul! Det är flera barn i publiken som frågat om de får ta med mig hem. Och så har jag fått massor av teckningar som barnen ritat av mig, alltså deras version av geten Gullspira, som jag spelar i Barnen ifrån Frostmofjället här på Stockholms stadsteater i Skärholmen.

Men du har även mötts av andra, mer allvarsamma, reaktioner?
– Ja, pjäsen handlar ju om en syskonskara som tvingas lämna sitt hem och det finns många barn i Sverige med den typen av erfarenheter, inte minst här i Skärholmen, barn som tvingats fly på grund av krig till exempel. Jag har mött barn efter föreställningen som gråtit och pratat om smärtsamma upplevelser.

Pjäsen bygger på en bok från 1907, och filmklassikern är från 1945. Men du tycker att tematiken känns aktuell?
– Absolut. Vi har blundat länge nog för det faktum att många barn har det svårt i Sverige i dag. Många lever i familjer som är fattiga. Det gör mig arg. Jag vill dra ett strå till stacken och försöka förändra det. Ett sätt är att spela den här pjäsen.

Du har fått väldigt fina recensioner. Hur förberedde du dig för rollen?
– Jag var bland annat på Skansen och kollade in getter. Först tänkte jag att jag skulle bli tvungen att krypa omkring på golvet iklädd ett getskinn, men så kom jag på lösningen; att jag inte skulle gestalta en get rakt upp och ned, utan Gullspiras uppfattning om sig själv: en get som ser sig mer som en människa än som ett djur.

Är det därför du är klädd i en broderad vadmalsklänning och peruk med kringelflätor?
– Precis, Gullspira vill gärna vara lite ”fin i kanten”, ha-ha. Hon tror att det är så hon ser ut.

Geten du gestaltar är också androgyn, hur reagerar publiken på det?
– Barn har ofta färre förutfattade meningar om det här med kön än vad vuxna har. Visst möts jag av förundrade blickar, men i det finns också ett frö till att börja ifrågasätta gällande normer.

Utforskandet av gränsen mellan manligt och kvinnligt har gått som en röd tråd genom din karriär.
– Ja, ända sedan jag kom ut som homosexuell i tonåren har jag tyckt att det varit en intressant och viktig frågeställning. Drömmen är att nå fram till ett samhälle där vi får välja själva och inte förutsätter så mycket, till exempel om kön.

Vad ska du göra härnäst?
– Den 6 juni ska jag guida på en ”betongsafari”, en politisk och egenhändigt skriven föreställning i form av en busstur som visar allt vackert som finns i förorten. I höst spelar jag i Orlando, om en person som lever i 500 år och byter kön. Allt inom Stockholms stadsteater.