Klär Brel i sommarkostym

intervju. Utomhusteatrarna ligger i startgroparna. En del är redan igång, andra har startat nedräkningen till premiär. Och bland teaterkungar i Haga och en liten pojke som inte kan sova vid Steninge slott finner vi Jacques Brel.

Parkteaterns konstnärliga ledare Kajsa Giertz är i full gång med att regissera den gamla musikalen Jacques Brel is alive and well and living in Paris som har premiär på torsdag, den 12 juni i Vitabergsparken i Stockholm. Nummer bestämde att hon behövde en paus och ringde henne för att höra om det franska svårmodet verkligen fungerar fortfarande och för att vi trodde att Jacques Brel dog 1978.

Lever Jacques Brel verkligen i Paris?
   – Det viktiga är ”det är idioti att se livet som det är och inte vad det skulle kunna vara”. Det handlar ju om vår fantasi och vars och ens längtan – så i fantasin kan man väl säga att han lever i Paris. Eller vad vet jag? Han kanske är på Bali och dansar magdans.

Det är tre decennier sedan urpremiären i New York. Håller musikalen fortfarande?
   – Det är ju från början en amerikansk musikal, som inte riktigt håller. Istället har Lars Sjöberg nyöversatt tjugofem av Brels sånger från franska för den här föreställningen. Vi skippar att ha någon slags dammig ramhandling, så frågan du borde ställa är om Brel håller.

Okej, håller Brel?
   – Jag tycker att han är aktuell idag. Det finns ju en ny våg av singer/songwriters som berättar en historia i musiken. Och de historier Brel berättar håller idag. Det är väldigt existentialistiska, handlar om drömmar och kärlek. Men vi har upptäckt att han var en mansgris utan like! Dels är det en annan kultur, dels är det horor i var och varannan sång. Det har vi varit tvungna att förhålla oss till – det ordet är ju i princip förbjudet i Sverige idag.

Hur har ni förhållit er till det då?
   – Det betyder ju något annat för oss när Cornelis Wreesvijk sjunger om horor än när Evert Taube sjunger om glädjeflickor. Wreesvijk gör det mörkt. Så vi har arrat om en del låtar så att de går mot blues, och då kunde vi möta texten på riktigt. Men jag ska säga att efter första veckan var jag så trött på horor att jag inte visste vart jag skulle vända mig.

Brel har betytt mycket för många under tonåren och det tidiga vuxenlivet – betydde han något för dig?
   – Nej, jag kommer inte från teatervärlden utan upptäckte honom på den här resan. Alla som gått scenskolan vördar ju Brel, jag är glad att jag inte hade den vördnaden. Bernard Cauchard som är med i föreställningen var osäker på om han kunde göra det här. Brel var som en gud för honom. Men nu har vi valt att vara respektlösa mot Brel! Vi har sett vördnadsfulla tolkningar i mörka lokaler förr, det första vi sa på kollationeringen var just att det inte fick bli pretto. Samtidigt är det ju härligt att ta känslorna på allvar.

Hur har ni gjort för att vara respektlösa?
   – Brel har ju tolkats förr, Hasse och Tage har gjort det, och vi har lyssnat på David Bowies, Nina Simones och Marc Almonds tolkningar bland annat och inspirerats av dem i tillägg till Brel själv. Och de var klart mindre respektfulla än många andra! Fast en del låtar gör vi väldigt brelskt, medan vi har tagit andra närmare dagens musik. Och det är så roligt att det är nästa generation som är med! Tommy Körberg och Evabritt Strandberg och några andra har ju haft patent på det franska svårmodet – nu blir det franskt svårmod av idag. En ny generation som tolkar Brel!