Duon Hannes Meidal och Jens Ohlin har gjort det igen. Efter sin framgångsrika aktualisering av Friedrich Schillers Rövare på Elverket häromåret har de återigen satt tänderna i klassikermaterial och tumlat runt detta med hejdlös spiritualitet och samhällsaktuella problemställningar.
Wolfgang Amadeus Mozarts Don Giovanni, operan om den notoriske förföraren, är i Elverkets förtjusande uppsättning paketerad i Grease-fodral med sportiga skoluniformer, en Summerloving-puls på repeat i bakgrunden och publiken förpassade till skolbänkar möblerade som i Uppsalas anatomiska teater.
I klass 6a är allt harmoniskt. Tolvåringarna har med benägen hjälp av Thérèse Brunnanders käcka kompisfröken hittat och cementerat de klassnormer och de givna (köns-)roller som förväntas. Hamadi Khemiris Johan kan alltså lika oemotståndligt som oemotsagt slänga bedårande blickar under sin långa lugg, stämma upp i väna pojkbandsballader och möta frökens applåder när han ritar gigantiska snoppar på svarta tavlan. Hans förtrogne, Hannes Meidals Läppen Leporello, är nörden in till varje ticks med ögonen. Han besitter hjärnan och taktiken och hämtar sina förebilder ur operans värld, i synnerhet då Don Giovanni, verket ur vilket han också har lånat sitt namn. Maia Hansson Bergqvists Anna är precis så tyst, blyg och försagd som en flicka förväntas vara, i synnerhet om hon har tandställning.
Men så, strax före sommaravslutningen, kommer Nanna Blondells Elvira till klassen och ställer allt uppochned med sitt sunda ifrågasättande. Detta ruckar förstås på hela klasskontexten och lockar fram oanade sidor hos samtliga inblandade.
Det är en intelligent, till en början lustfylld men undan för undan allt mer svartnande make-over paret Meidal/Ohlin presenterar. Även dramaturgiskt är den mycket välfunnen. När fnissen och skratten har nått sin peak byts stämningsläget till skräck och avsmak. Detta då Elvira sätts på plats i ett kollektivt övergrepp, som sker utan att någon hinner reagera och som heller inte får några som helst efterföljder. Scenen har förstås ruskiga beröringspunkter med aktuella våldtäktsdomar, som utfallit till förövarens fördel.
Elverket-ensemblen går seriöst in för sina stereotypa karaktärer och fyller dem med liv. Eller är de så stereotypa förresten? Kan vi inte alla återkalla det charmante busfröet i vår egen klass? Eller den blyga flickan, som aldrig syns, men som en dag på ena eller andra sättet får sin vedergällning? Eller läraren som låter pojkarna busa ”lite lagom” men menar att flickor ska sitta still i bänken?
Allt detta gör att Don Giovanni bör ses av varje klass med tonåringar. Eller för den delen av varje vuxen.
Loading ...
