Girigt utan bettEn vämjelig uppenbarelse. Johan Rabaeus gör en imponerande resa som Harpagon i Den girige, mannen som förlorar allt utom sin skattkista.
Recensioner [2009-10-26]

Girigt utan bett

Den girige av Molière
Scen: Dramaten
Ort: Stockholm
Regi: Gösta Ekman
Scenografi: Nina Fransson
Ljus: Magnus Kjellberg
Kostym: Camilla Thulin
Mask: Sofia Ranow Boix-Vives och Anna Olofsson
Medverkande: Johan Rabaeus, Christoffer Svensson, Ellen Mattsson, Peter Engman, Rebecka Hemse, Marie Richardson med flera
Länk: Dramaten


RECENSION/TEATER. Den girige är mer aktuell än någonsin. I Gösta Ekmans uppsättning gör Johan Rabeus den girige trashanken och han imponerar, men Birgitta Haglund hade önskat mer bett i en stundtals tandlös uppsättning.

Dödssynden girighet kännetecknar väl dagens samhälle, har kanske till och med blivit något eftersträvansvärt? Allt handlar ju om tillväxt, om så jorden ska gå under på kuppen. Samtidigt är det fortfarande något skamligt med gnidenhet.
   Det är alltså ett högaktuellt, allmänmänskligt och brännande ämne som Molières komedi från 1668 driver med. Gösta Ekmans uppsättning underhåller men känns ändå aningen tandlös. Och här syftas inte på gaddarna som saknas i gapet på huvudpersonen Harpagon.


Moliére byggde snillrika intriger och var bra på att gissla sina rollfigurer, men med en överseende blick. I Den girige dras Harpagons last till sin absoluta spets, på det sättet lockas komiken fram.
   Liksom tragedin – Harpagon är blind inför sig själv. Det enda han är livrädd för att mista är sitt guld. Att han hamnar i bråk med sin son Cléante (Christoffer Svensson) och sin dotter Élise (Ellen Mattsson) spelar honom mindre roll.


Johan Rabaeus gör en imponerande resa från komisk, löjeväckande girigbuk till en människa att känna med och faktiskt tycka om, med något väldigt naivt över sig, samtidigt knipslugt. Hans vämjeliga uppenbarelse – överkammad flint, stripig hårpiska och glestandat flin – står inte i vägen för publikens gunst.
   Han är den enda trashanken på den strama rundade scenen. En scen som fortsätter in i det fördolda och som med alla sina dörrar tillåter flirtande med farsens spring. Mot denna stramhet lyser de pastelliga, praktfulla kostymerna desto starkare.


Regin plockar fram teatraliteten och ett skådespeleri där kroppen finns med, ibland med små inslag av slapstick. Inte helt oväntat.
   Och ensemblen spelar ut. Vid sidan av Rabaeus är det framför allt Marie Richardsons förslagna äktenskapsmäklerska Frosine som tränger igenom det teatrala, med en utsökt skärpa i gestaltningen.


I andra akten växer den välbehövliga tragedin fram och slutet är rörande, där Harpagon står ensam kvar med skattkistan i famn. Allt annat har han förlorat. Visst är det tragikomiskt, men här saknas ändå riktigt bett. Det hade nog kunnat bli en farligare uppsättning om regin också hade byggt några tydliga tolkningsbroar till samtiden.

Birgitta Haglund

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (2 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

1