Där det numera står moderna bilar och blänker, på Åhléns parkering för att vara precis, därinne i den utplånade salongen på Saga sitter biografmaskinist Charlie Lundbäck och tittar på mjukporr direkt från remsan på en gammal filmrulle.
Precis som tidigare gör Staffan Westerberg nostalgins Luleå till kabaré på Norrbottensteatern, med sig själv i huvudrollen. ”Lika kallt och jävligt nu som på 1950-talet” inleder han improviserat på premiärkvällen. Ute är det snålblåst och en bit under –20.
Minnen från Saga kan ju ses som lokalnostalgi – i dubbel bemärkelse. Men nu tycker jag att det hela också flyter ut i en existentiell kavalkad på högsta nivå, med Karin Paulin Ek som klarstämmig sångfågel.
Allt har förstås prägel av Westerbergs vilda associationer: gammalt och nytt smälter ihop. Det är förbannat kul att se honom så pojkaktigt vital trots förmaksflimmer och trots att han nått så långt in på livets väg.
Tillvaron tycks vara en projicering – i biomörkret liksom i verkliga livet – likt en tokrolig nytolkning av Platons grotta. Allt är en fladdrande fantasi. I värsta fall. ”Varför gick vi aldrig Kungsleden?” säger plötsligt Staffan Westerbergs biografmaskinist som också kan ses som ett alter ego.
Hustrun Rose-Marie (Sara Arnia) tittar frågande. Sådant som inte blev, åldrandet och dödsvåndan blandas med kupletter. In kommer också barnbarnen spelade av elever från Teaterhögskolan i Luleå.
Men trots en stark text blir det inget generationsmöte i sång och deklamationer. Bara gamlingarna klarar att bära dödsskräckens poesi. När de yngre tar till orda finns inte samma grepp om det underliggande, samma kontakt med den westerbergska drömvärlden.
Samma gäller delvis den erfarna musikerduon Karin och Lars Paulin. De är som vanligt fantastiskt ekvilibristiska. Men det saknas puls och sensualism mellan tonerna på notbladen.
Humor löser upp knutarna, fastän man från början anar dess allvar. I andra akten kastas hela spektaklet att ner i en tratt med mynningen mot det oundvikliga slutet. Rädslan för döden är kompakt.
Denna ödmjuka existentialism gillar jag stort. Jag vill hela tiden ha mer Staffan Westerberg på scen. Mera clownens visdom. Han bevisar dessutom att ålderdom inte alls är något likhetstecken med att vara passé. Tvärtom.
Loading ...
