Pygmalion på Göteborgs stadsteater är de go’a gubbarnas show. Göteborgspubliken kommer att älska Eva Bergmans iscensättning av Bernard Shaws hundraåriga komedi och glatt gunga med i takten. För här går det mesta med ljuv 1900-talsmusik. Professor Higgins är inte bara ett språkgeni, i Tomas von Brömssens gestaltning är han även jazzprofessor och undersöker språkets magi med en sexmannaorkester som redskap. Bernt Andersson är kapellmästare och flera av musikerna hör till Backa teater, där de har arbetat med Eva Bergman under många år.
Men glöm My fair lady, det här handlar inte om musikal utan om regissörens glädje i att göra teater med levande musik integrerad på scen. Det brukar vara en styrka men i Pygmalion skapar idén även problem. Föreställningen blir upphackad i en rad applåderade nummer och tappar bort mycket av själva pjäsen. Särskilt skärpan i klasskonflikten. Det är fräsig stepp på Tofte Lambergs funktionellt avröjda scen – koreografen Lisa Alvgrim har gjort ett snyggt jobb med hela ensemblen – och njutbar sång. Alla de stora rollerna får gamla glittrande örhängen att dingla med; Puttin’ on the Ritz, Solitude och It aint what you do är några exempel.
Tomas von Brömssen är förstås självspelande, oavsett om han använder klarinetten eller publikkontakten. Nina Zanjanis känslighet är vi vana att imponeras av, men hennes fina sångröst är en ny och välkommen upptäckt. Eric Ericson tajmar lustfyllt spel och sång, hans välmenande Pickering är självklar i de go’a gubbarnas krets. Där är Sven-Åke Gustavssons position grundmurad, skådespelaren får leka med hela registret som sopåkare Dolittle på klassresa. Joel Zerpe är en lisa som sällskapets uppriktiga gröngöling Freddy. För genusbalansen är det tur att Carina Boberg vet hur man gör en mogen komisk entré.
Och Eliza då, flickan som säljer blommor på gatan och talar ovårdat, men i mötet med Higgins tar chansen att hyfsa språket och öppna vägen till ett annat liv, vad blir det av henne? Eller rättare vad blir det av ojämlikhetens problematik, som är Shaws kritiska kärna?
Alldeles för lite, förvånansvärt nog. Den konflikt Nina Zanjanis Eliza står för har inte en chans. Språkets betydelse i klassamhället reduceras till talövningarnas rena komik. De omedvetna männens självupptagenhet får dominera uppsättningen totalt. Utan dubbelbottnar blir det obalans i föreställningen och andra aktens allvar saknar fäste bland all glittrande glamour.
Loading ...
