Glänser som Monica och Jónsi

I Edda Magnasons liv finns ett galant embryo till en film, ett redan formulerat synopsis. Det börjar ungefär så här:
”Tämligen okänd sångerska anlitas för välgörenhetsspelning på Södra Teatern i Stockholm. Konsertdagen är hon både stressad och sliten; kläderna känns fel och fula, men hon går ändå dit och gör sin grej. Månader senare dimper ett mejl ned i sångerskans inbox. Vill hon komma på casting för en film? Någon i Södranpubliken har tipsat om henne för en huvudroll. Sångerskan tvekar, skådespeleri är inget för henne …”
– Det är inte av ödmjukhet jag aldrig har drömt om att bli filmstjärna, för jag har haft högtravande drömmar om andra saker. Men skådespeleri har över huvud taget inte funnits i min värld, jag har inte ens dagdrömt om det, säger Edda Magnason då vi möts i en hotellobby.

Hon har det blonda håret uppsatt, bär en rosa klänning och en kappa nonchalant slängd i knät. Star-quality är ett ord som ligger nära till hands. Långt ifrån Zlatanstöddig, men säker, självklar. Hon, sångerskan från välgörenhetsspelningen, bestämde sig för att provfilma. Rollen som stod på spel var den som Monica Zetterlund, tösen som på 60-talet trotsade allt vad värmländsk jantelag hette och tog sig ut i världen med sin röst.
– Jag såg det som en personlig utmaning och gick rätt hardcore in för det. Om jag ska provfilma en gång i livet, då måste jag göra det hela vägen. Så tänkte jag. Jag tränade in dialekten; det gick ju inte att prata skånska, säger hon på bred skånska och brister ut i ett stort skratt innan hon fortsätter:
– Det var kul att det var så spejsat och seriöst. Jag hade fått en lista på vad jag skulle göra: spela en scen, improvisera, sjunga en låt. Det här var en sommar då jag var ganska mycket ledig, så jag kollade klipp på Youtube och tränade in dialekten genom att gå runt och lyssna på inspelningar. När det var dags för provfilmning skaffade jag ett rosa läppstift, tog på mig en skjorta och köpte för första gången i mitt liv ett paket cigg så att jag luktade lite rök. Allt för att komma in i 60-talsstämningen. Jag kände att det gick bra, och jag var väldigt glad efteråt.
– Det började som en kul grej, men den blev mer och mer allvarlig. Ändå höll jag jättelång tid kvar känslan av att jag inte skulle bli besviken om jag inte fick rollen.

Någon besvikelse behövde det heller aldrig bli. Rollen blev hennes. Människor har sett och berörts av filmen Monica Z – ett lingonris i ett cocktailglas. Det har viskats och skvallrats. ”Den där Edda, hon är fenomenal, absolut strålande. Var kommer hon ifrån? Vad har hon gjort förut?” Två år i rad har 29-åringen från Fyledalen i Skåne med det isländska namnet och påbråt, framträtt under filmfestivalen i Cannes (första året med musiken, i år visades den färdiga filmen), och hon lär få fortsätta att svara på frågor i både svensk och internationell media framöver.

Edda Magnason växte upp mellan Ystad och Tomelilla. I en miljö där det, trots avståndet till både Malmö, Stockholm, eller för den delen New York, fanns gott om kreativt utrymme och fantasier.
– Jag satt och spelade piano, var i min lilla värld, fick mycket utrymme där ute på landet. Började tidigt med musik och hade mycket tålamod. När jag sedan började i musikklass fick jag fin feedback. Musikdelen har varit positiv för mig och jag hittade tidigt ett gäng ladies som var grymma.

Edda Magnason räknar upp en handfull kvinnliga musiker, som hon har följt genom åren: Trummisen Marilyn Mazur, dragspelsvirtuosen Maria Kalaniemi, jazzsångerskan Maria João.
– Och så Björk, så klart. Hon gör lite det som jag alltid drömt om, blandar klassiskt och jazz och gör sin grej av det. Själv hade jag inga popstjärnedrömmar som liten. Jag spelade bara piano och när jag var tio år var jag på en klassisk konsert med pianisten Stina Backlund. Jag blev helt betagen av henne och fick hennes autograf. Konsertpianist eller klassisk kompositör var det finaste man kunde bli, tänkte jag. Det ändrade sig i tonåren då jag köpte en portastudio – en enkel inspelningsstudio för hemmabruk – och började att göra popmusik.

Två plattor senare och nu inne på den tredje har Edda Magnason skapat ett eget sound, inte alls olikt Björks. Eller för den delen Kate Bushs. ”Egensinnig smältdegel av jazz, visa, pop” hette det om debut-cd:n Edda Magnason i pressen och uppföljaren Goods fick beskrivningen ”teatralisk men avväpnande sagopop”.

Och hur är förhållandet till Monica Z?
– Klart jag har något slags förhållande till henne. Alla har ju det. Om man har växt upp i Sverige är vissa saker självklara – köttbullar, Pippi Långstrump och de där grejerna. Jag är ingen 60-talsvetare, men när jag började göra research märkte jag att jag hade ett mycket större förhållande till henne än jag trodde. Jag googlade fram hennes låtar och upptäckte: Visst ja, det där var Monica Z.

Hade du före provfilmningen tänkt att du var lik henne?
– Det där är väldigt intressant. Nej, och jag hade aldrig hört någon säga det innan, men nu säger alla det. Hon är jättevacker och fin så det är inget negativt, men det är fascinerande med film. Det är en sådan drömvärld, man sugs in och modellerar om så att det blir verkligheten.

Du hade inte alls skådespelat innan? Hur fick du vägledning?
– Jag kände på första provfilmningen att jag faktiskt vågade vara riktigt allvarlig utan att bli generad. Det var ett steg som var ganska viktigt för mig. Sedan var det mest intuition. Innan vi spelade in invigdes jag i filmvärlden genom studiobesök på inspelningar i Köpenhamn, där jag satt bakom skärmar och tittade. Efter det satte allt i gång med musikdelen, jag började att repa med Peter Nordahl som står för musiken. Han skickade skisser till mig och vi jobbade mycket med tonarter och att hitta en röst.
–Det går inte att härma Monica för hon har någonting som inte går att härma. Jag lyssnade på henne så pass mycket att jag fattade grundkänslan, men fann en egen röst som var en modifiering av hennes och som kunde vara konsekvent genom hela filmen. Regissören Per Fly var också noga med att jag inte skulle bli en kopia av Monica från Hagfors. Man kan väl säga att både vad gäller karaktären, filmmusiken, rösten och allting, är det jag som har transporterats så långt jag kan mot Monica.

Kan du känna igen dig i Monica och det hon drevs av?
– Jättemycket. Jag kan det där med att hänga med en bunt musiker i en buss. Sedan är jag också från riktiga landet. När man sitter så långt borta kan man lyssna på musik från New York och drömma sig bort. Det är liksom ingen skillnad på att drömma sig till Stockholm eller New York.

Vill du söka dig till nya filmsammanhang?
– Jag vill gärna fortsätta att utveckla skådespeleriet. Intuition är en sak, men att verkligen skådespela och ha koll på tekniken är en annan. Jag älskar filmens värld och allt med att spela in. Teamet, platsen, alla som är så duktiga på sin grej. Jag skulle gärna vilja vara med om det igen om rätt sammanhang dök upp.

Just nu fokuserar Edda Magnason på den nya skivan, som släpps våren 2014.
– Jag har ett nytt skivbolag och är mycket i studion. Efter filmpremiären ska jag vara med i dansföreställningen The feeling of going i Malmö. Jónsi, sångaren i det isländska bandet Sigur Rós, har gjort en soloskiva som koreografen Ben Wright har gjort en hel dansföreställning av. Jag ingår som ett element, en del, och ska för första gången sjunga på isländska.

Den ensamma flickan från landet söker sig alltså mer och mer till det kollektiva?
– Egentligen är jag inte en kollektiv person. Jag har alltid gjort allting själv, men under filminspelningen kastade jag mig helt ut, släppte alla spärrar. Det har ökat mitt mod att prova nya saker. Numera gillar jag att vara en kugge i ett hjul och ser fram emot att komma in i ett nytt sammanhang. Också på skivan kanske jag släpper in någon annan för att skriva några låtar ihop. Det är ett sätt att inspireras och gå vidare.

* Läs också Nummers recension av The Feeling of Going här.
* Denna artikel är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr 9.2013