Plötsligt läste alla Joan Didion. Den amerikanska författaren som slog igenom som journalist på 1960-talet blev bredare känd i Sverige med sin bok Ett år av magiskt tänkande från 2005, om sorgetiden efter att hennes man, författaren John Gregory Dunne, dog av en hjärtattack.
Och plötsligt spelade alla teatrar scentolkningar av boken. Från broadwayska urpremiären med Vanessa Redgrave tillGöteborgs stadsteaters skandinaviska premiär med Agneta Ekmanner och så vidare.
Teaterkritiker (eller deras rubriksättare) har kunnat tävla i konsten att få in ordet ”magiskt” i recensionerna på snyggast möjliga sätt.
Men det känns missvisande att likna det Ingela Olsson gör på Teater Galeasen vid trolleri. För det är inget annat än stenhårt, totalkoncentrerat, erfarenhetsrikt, skickligt skådespelararbete.
I en timme och 40 minuter är det bara vi och hon. Hon sitter ensam på en svart stol på ett kaliforniskt poolgrönt scengolv, i avslappnat New York-snygga långbyxor och dito lätt uppknäppt syrenlila knytblus – kläder som ser ut att precis ha börjat hänga lite grann, som på en kropp som i krisen har glömt bort att äta.
Visst är det en utmärkt text men det är läsningen och teaterförvandlingen av den som är fenomenal här. Olsson, och hennes Dramatiska institutet-färska regissör Tatu Hämäläinen, lyckas omsätta allt det som är snyggt gjort i texten till scenspråk.
Den torra humorn gör hon till en kvick huvudknyck, det sorgeförlamat lakoniska till trötta handrörelser, du-tilltalet till direkt publikkontakt, den amerikanskt intellektuella elegansen till sval hållning och genomträngande blick. Briljans, elegans och några droppar arrogans.
Arrogans ja, för det viktigaste är inte den fysiska gestaltningen utan att Olsson spelar på samma ohämmat jag-undersökande sätt som Didion skriver. ”Jag skriver endast för att komma underfund med vad jag tänker”, som den senare har meddelat. Utan en sekunds tvekan på storheten och allmänintresset i dessa tankar forskar hon sig igenom sitt eget inre, och med samma självklarhet forskar Olsson sig fram i rollen. Vad händer nu när jag säger det här?
Vi ser henne arbeta framför våra ögon – och det var länge sedan jag blev så tagen av den så glasklart bevisade här och nu-poängen med teater.
Loading ...
