Glesbygd på dekisDen fallande katten förklarar att man kan leva i evighet om man faller snabbare än ljuset hastighet Foto: Lia Jacobi
Recensioner [2012-03-14]

Glesbygd på dekis

Ljusets hastighet av Rasmus Lindberg
Scen: Teater Västernorrland/turné
Ort: Västernorrland
Regi: Rasmus Lindberg
Scenografi: Lena Lindgren
Ljus: Magnus Stolpe
Kostym: Lena Lindgren
Mask: Tira Blixt, Birgitta Rasmusson
Medverkande: Eva Millberg, Gisela Nilsson, Johanna Rane, Ingmar Virta, Anders Öhrström
Länk: Teater Västernorrland


recension/teater. Galghumoristiskt målar dramatikern och regissören Rasmus Lindberg upp en lantlig idyll(?)av arbetslöshet, alkoholism och ensamhet i Ljusets hastighet. Karin Kämsby skakas om på Teater Västernorrland.

Det sitter en skådespelare utklädd till katt (Gisela Nilsson) på scenen när publiken bänkar sig inför premiären på Rasmus Lindbergs pjäs Ljusets hastighet på Konsertteatern i Sundsvall. Texten ”En katt börjar falla genom luften” rullar på en ljusskylt i bakgrunden. Och katten faller. Under tiden händer det saker.


Alkoholisten Lennart (Ingmar Virta) har blivit uppsagd och erbjuds jobb långt hemifrån. Men han vägrar flytta, han älskar sin bygd. Sedan 40 år tillbaka älskar han även Rut (Eva Millberg), på avstånd. Hon har fyllt 76 och har nu glädjen att begrava sin man Roland. Efter 40 år utan kärlek med honom ska hon flytta och börja ett nytt liv. I byn finns också hennes barnbarn Anna (Johanna Rane) som vill komma därifrån och som väntar barn med Krille (Anders Öhrström). Men han vill leva utan bekymmer, och utan barn.


Scenografen Lena Lindgren har ställt upp träpaneler på sidorna och små miniatyrhus på scengolvet. I fonden finns en bild av det omgivande landskapet. Husens små fönster lyser upp när det bränner till i spelet.


Den lantliga idyllen representerar norrländsk glesbygd när den är som värst: arbetslöshet, arbetsmarknadsåtgärder, alkoholism, hembränning, passivitet, ensamhet och kärleksbrist. Detta gestaltas i regi av författaren Rasmus Lindberg med sanslös galghumor och hårt tempo. Skådespelarna kastar sig ut och in i totalt 19 roller i korta snabba scener.


Den fallande katten förklarar att man kan leva i evighet om man faller snabbare än ljuset hastighet, men det lyckas inte. Invånarna i byn väljer mellan att fly eller förfrysa, bokstavligt och känslomässigt. Deras liv passerar med ljusets hastighet. En kör av snöänglar sjunger tröstande.


Pjäsen bygger på intervjuer och hade urpremiär 2004 på Norrbottensteatern. Den kan sägas gestalta det utanförskap som den borgerliga alliansen gick till val på 2006. Situationen har inte förbättrats nämnvärt sedan dess. Föreställningen väcker vrede och skakar om. Den tar livet på allvar och ger impulser till att vilja vända upp och ner på världen och ändra på saker.

Karin Kämsby

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (10 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare